Om man kanske skulle ta och...
eller? nej? ja?
Kan inte säga att jag någonsin har sett mig själv som en speciellt lat person, jag skulle vilja säga att jag tycker lite illa om lata människor. Jag har lite förakt för det som inte gör någonting åt det som de vill göra!
Och nu.. nu skulle jag nog ljuga om jag inte erkände att jag tror jag har blivit lat.
har hamnat i en ond, väldigt ond, cirkel. Och har inte ork att ta mig ut. Jag vet att jag verkligen måste ta mig ut. Och jag vet att jag kommer älska och träna igen när jag kommer igån med det igen. Men just nu känns det bara tungt. jag tänkte först att "fine, alla har ups and downs, ge dig själv lite tid bara". Men nu har det faktistk gått för lång tid. Men det är som att jag inte får till ett enda fokus mellan allt som ska göras, som jag måste tänka på.
Jobba, åka sve, inte bo hemma, renovera badrum, åka estland, födelsedagar (inkulsive min egen, vad har jag presterat under 27 år???) räkningar, försöka få nytt jobb, först komma på vad jag vill jobba med, har Oskar jobb i sept?, jag blir sakta men säkert tjock, jag har ingen aning om vart jag ska ed mig själv.
Känns som jag springer i ett hamsterhjul. Men orkar inte ta språnget av. Blir totalt galen. Och jag vill inte vara galen. Och inte heller lat. Men likt förbannat sitter jag här. Lat.
Jag kommer skämmas nåt så enormt över mig själv när jag blir vanlig igen. Om jag någonsin blir vanlig igen..
im out. tills jag iaf har fått en tumme ur röva, sitter för närvarande med hela handen förstår ni.
Kan inte säga att jag någonsin har sett mig själv som en speciellt lat person, jag skulle vilja säga att jag tycker lite illa om lata människor. Jag har lite förakt för det som inte gör någonting åt det som de vill göra!
Och nu.. nu skulle jag nog ljuga om jag inte erkände att jag tror jag har blivit lat.
har hamnat i en ond, väldigt ond, cirkel. Och har inte ork att ta mig ut. Jag vet att jag verkligen måste ta mig ut. Och jag vet att jag kommer älska och träna igen när jag kommer igån med det igen. Men just nu känns det bara tungt. jag tänkte först att "fine, alla har ups and downs, ge dig själv lite tid bara". Men nu har det faktistk gått för lång tid. Men det är som att jag inte får till ett enda fokus mellan allt som ska göras, som jag måste tänka på.
Jobba, åka sve, inte bo hemma, renovera badrum, åka estland, födelsedagar (inkulsive min egen, vad har jag presterat under 27 år???) räkningar, försöka få nytt jobb, först komma på vad jag vill jobba med, har Oskar jobb i sept?, jag blir sakta men säkert tjock, jag har ingen aning om vart jag ska ed mig själv.
Känns som jag springer i ett hamsterhjul. Men orkar inte ta språnget av. Blir totalt galen. Och jag vill inte vara galen. Och inte heller lat. Men likt förbannat sitter jag här. Lat.
Jag kommer skämmas nåt så enormt över mig själv när jag blir vanlig igen. Om jag någonsin blir vanlig igen..
im out. tills jag iaf har fått en tumme ur röva, sitter för närvarande med hela handen förstår ni.
