where are you?
And by you, i mean me.
Vart tog jag vägen?
Vart försvann jag?
en litet scenario.
J, slänger ur sig (verkligen bara sådär) till S.
j- allstå, Line, hon e rätt stor va? (typ så, jag har inte de exakta orden)
S- nja, alltså hon spelar ju endel rugby så hon har nog en hel del muskler också.
J. Bah! Det där e inga muskler (det är bara fett)
En gammal versionav Line hade gjort det som faktiskt först föll henne in. Gå till J och skälla ut denna efter noter. Och sen snällt be denna att förstå att min kropp är inte dennas rätt att prata om. Har du inget bra att säga, håll käften! Hade nog sparkat J i magen också.
jag vet vad jag tykcer om J. Jag vet hur patetisk jag tycker J är.
Men detta stör mig. Och det stör mig ännu mer att jag blir ledsen och hör orden i huvudet nu.
Det stör mig att människor tror att de har rätt att prata om andra hur som helst.
Jag pratar inte om andras, för smal, för tjock, för små bröst, tidiga håravfall, ölmagar osvosvosv. Tro mig, jag skulle kunna häva ur mig hur mycket som helst. Men det är elakt för helvete! Och vi ska föreställa vuxna männsikor!
Jag blir galen när jag själv verkligen försöker att se det fina i alla. Jag tycker inte det finns fula människor på utsidan. Det finns fula människor på insidan, men då måste man fakltistk prata med dom för att göra det avgörandet.
MAN FÅR INTE DÖMA EFTER UTSEENDE! man får inte! Jag hittar numera det "fina" draget hos alla. Jag har övat. Och jag hittar det.
Jag skulle dock också vilja säga att jag hör en människa till som tycker att de har rätt att klaga på min kropp, så kommer jag inte vara lugn och sansad. Denna kommer få skiten för samtliga idioter som genom åren sagt grejjer.
Låt mig och min jävla kropp vara ifred!
facebooksjukan
Det är ju bara ytterligare ett sätt för oss dödliga att jämföra, jämföra. jämföra.
jag kan inte vara den enda som kan sitta och titta på alla kort som finns, där alla är så himla lyckliga, och de gör så himla roliga saker hela tiden. Och jag kan lova att det inte är så jävla roligt hela tiden, men om man visar upp för omvärlden att det är det, och man får den bekräftelsen, så måste det ju bli så.. eller?
jag kan bli galen på mig själv som sitter och tittar på alla andras fantastiska liv, och jämför.. och fattar inte. Jag kan inte förstå hur folk kan vara så himla fina och lyckliga hela tiden.
Man ser ju knappast några bilder på folk som är slitna. Man ser ju ingen som gråter, eller som river sitt hår för de inte kan betala räkningarna den månaden.
Jag ska inte säga nåt egenligen. jag lägger också ut kort på facebook. fan.
Borde lägga ner min fb helt. Men det går ju inte. eftersom jag faktiskt har en massa folk där som jag inte vill ska försvinna, och risken finns (om jag lägger ner fb) att jag inte kommer prata med dom mer. Hur tragiskt är inte det??
Jag kan tycka om att se vad Nicole gör på NZ, bara en vanlig måndag. Det gör att jag känner mig delaktig. Men samtidigt sjukt utanför.
Jag jämför och jag jämför och jag jämför. Jag ser skrattande människor, och undrar vad det var som var så roligt att de bara ville skratta helt plötsligt, för de måste ju ha roligt jämt eftersom de alltid skrattar på kort.
Men jag skrattar. Varenda dag, och det hamanr inte på kort. Det är ingen annan som ser när jag skrattar så jag nästan kissar på mig när Oskar kittlar mig.
Eller det är ingen som ser när jag äter middag med mamma, Hedvig, Johan och Oskar, och återigen skrattar så tårarna rinner.
Det är ingen som ser hur bra jag kan må av att sitta på en stol med en filt ute i mörkret med svärfar, filosofiserande och pratar om allt.
Men det hamnar tillbaka i tidigare läge. Om ingen vet om det, händer det?
Om inte någon (alla) kan bekräfta att "gud vad du är lycklig", är jag det då?
det är klart jag är. Men ni förstår vad jag menar.
Det blir som att jag måste ha bekräftelse från hela världen, annars är det skit samma. När sanningen i slutändan måste vara att bekräftelse från de du älskar ska vara det enda man behöver.
så vi bara fortsätter att vara..
Och jag är garanterat inte ensam.
Ju mer jag funderar, desto mer osäker blir jag. När jag läser böcker om universum och dess oändlighet, kan jag inte för mitt liv förstå vad vi egentligen är.
"att det inte skulle finnas mer liv i universum känns overkligt, men det kan ju lika gärna bara flax att vi hamnade här, och vi skulle kunna vara dom enda" stod det i en bok.
Så om det är så att det bara är ren tur (otur) att vi är här. Vad är syftet. Och den hemska, hemska sanningen är nog att det inte finns något syfte. Och då blir det helt plötsligt väldigt mycket mer jobbigt. För om det inte finns nåt syfte, vad fan genomlider vi allt till höger och vänster för?
Varför oroar jag mig, varför vill människor ha en karriär, eller pengar. Varför varför varför? pengarna hjälper ingen i längden. Det kanske gör att du kan leva bekvämt, hur länge? 80 år? vad är 80 år av denna världs tid?
Jag kan ibland önska att jag levde på den tiden (långt långt tillbaka) när man var säker på att gudar fanns, och med det "påhittet" så fanns det en garanterad mening. En riktig mening med livet, att få komma till en bättre plats efteråt.
Den ultimata överlevnadsinstikten. Det människan håller kvar vid till det sista. Hoppet om en bättre framtid.
Och man behöver inte ens ha det speciellt dåligt för att fantisera om en bättre framtid. Att det kommer en tid som det lugnar ner sig, det kommer en tid som man vet vad man vill, det kommer en tid när saker faller på plats. Ett hopp utan riktigt hopp.
Vi kämpar, dag ut och dag in. Vi jobbar, vi känner, vi älskar, vi hatar, för att senare begravas och efter x antal år glömmas. Bara för att nästa generation ska göra samma saker igen. Vi kommer på nya saker, teknik, dieter, mat, sätt att producera mer mer mer. Till vilken nytta? för vilken framtid?
Man talar om global uppvärmnng. Arter utrotas, försvinner för gott. Och det är hemskt. Ja, det är hemskt. Men det har alltid hänt. Det har hela tiden gått till på det viset.
Vi kommer på ett botemedel till en dödlig sjukdom, det kommer en ny som är 15 gånger värre. Vi kämpar och kämpar. För att ändå bli besegrade.
Vi blir alltid besegrade.
Så, återigen. Vad är meningen?
