linepine

Fan. Facebook är jättebra när man vill ha tag i folk, och hålla vänner som finns långt borta, nära. Men för helvete.
Det är ju bara ytterligare ett sätt för oss dödliga att jämföra, jämföra. jämföra.
jag kan inte vara den enda som kan sitta och titta på alla kort som finns, där alla är så himla lyckliga, och de gör så himla roliga saker hela tiden. Och jag kan lova att det inte är så jävla roligt hela tiden, men om man visar upp för omvärlden att det är det, och man får den bekräftelsen, så måste det ju bli så.. eller?

jag kan bli galen på mig själv som sitter och tittar på alla andras fantastiska liv, och jämför.. och fattar inte. Jag kan inte förstå hur folk kan vara så himla fina och lyckliga hela tiden.
Man ser ju knappast några bilder på folk som är slitna. Man ser ju ingen som gråter, eller som river sitt hår för de inte kan betala räkningarna den månaden.
Jag ska inte säga nåt egenligen. jag lägger också ut kort på facebook. fan.
Borde lägga ner min fb helt. Men det går ju inte. eftersom jag faktiskt har en massa folk där som jag inte vill ska försvinna, och risken finns (om jag lägger ner fb) att jag inte kommer prata med dom mer. Hur tragiskt är inte det??

Jag kan tycka om att se vad Nicole gör på NZ, bara en vanlig måndag. Det gör att jag känner mig delaktig. Men samtidigt sjukt utanför.
Jag jämför och jag jämför och jag jämför. Jag ser skrattande människor, och undrar vad det var som var så roligt att de bara ville skratta helt plötsligt, för de måste ju ha roligt jämt eftersom de alltid skrattar på kort.
Men jag skrattar. Varenda dag, och det hamanr inte på kort. Det är ingen annan som ser när jag skrattar så jag nästan kissar på mig när Oskar kittlar mig.
Eller det är ingen som ser när jag äter middag med mamma, Hedvig, Johan och Oskar, och återigen skrattar så tårarna rinner.
Det är ingen som ser hur bra jag kan må av att sitta på en stol med en filt ute i mörkret med svärfar, filosofiserande och pratar om allt.
Men det hamnar tillbaka i tidigare läge. Om ingen vet om det, händer det?
Om inte någon (alla) kan bekräfta att "gud vad du är lycklig", är jag det då?
det är klart jag är. Men ni förstår vad jag menar.

Det blir som att jag måste ha bekräftelse från hela världen, annars är det skit samma. När sanningen i slutändan måste vara att bekräftelse från de du älskar ska vara det enda man behöver.