linepine

jupp. sadär 4 timmar in i min ensamhet i ett stort hus i estland, börjar jag redn känna att det kan nog bli lite boring. Eller ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Har varit ute med hunden. Och det far räcka för det är skitväder.
jag borde lägga ved. Men jag är pa riktigt nervös för att vara ute. För att det 'r ödemarken, och jag är rädd för, ja vad?? vad är jag rädd för härute. har jag kollat pa alldeles för mycket film? Ingen kommer väl komma hit? eller? varför skulle dom?

Jag borde försöka skriva. Men vet inte riktigt vad jag ska skriva om.
Jag vet att jag inte tycker om tystnaden, samtidigt som jag inte kan ha hög musik pa, för da hör jag inte om det skulle hända nagot. Jag sitter lite i ett, vad man nu kallar, moment 22.

jag borde fixa veden. Det är det mest vettiga. Sa jag har i nagra dagar, och sa pappa och Tiina slipper göra det när dom kommer hem. Usch. jag är löjlig.

Men är man van vid att somna med trafikljus precis utanför, eller en krog som har öppet och alla bara later, sa blir det väldigt väldigt tyst när man kommer till the counryside och ska lära sig 'slappna av' i tystnaden..

kommer nog bli en hel del funderingar över livet nu i nagra dagar tror jag. Och jag ska klara det ocksa. Utan att fa panik.

Over and out

Det är så det känns.
Jag mår ju faktiskt bra. Jag har det bra. Jag har fått fast jobb. Med bra betalt. Mer betalt än vad ett butiksjobb vanligen ger.
jag har mitt lag. Som litar på mig. Som stöttar mig. Som finns där.
Jag har min lägenhet. Som ligger på ett bra ställer, i en storstad. Och jag kan om jag vill bo här alldeles själv. För att jag har ett bra jobb och råd med det.

Jag har min terapi. Min grupp där jag delar tankar och känslor. Och det är bra. Och jag blir bara bättre och bättre för varje dag. Hittar mig själv igen, och lär mig trivas med mitt eget sällskap mer och mer.

Bittersweet? Ja. jag hade inte varit här om jag inte förlorat något otroligt viktigt. Någon. Om jag inte hade tappat förtroendet för den enda jag hade det för, och var tvungen att lära mig att lita mer på mig själv.
Så ja. Konstig känsla. Men jag kan helt ärligt säga att jag vet vad jag skulle valt om jag fick valet mellan det två. Gå tillbaka i tiden och fortsätta vara den jag var och ha honom. Eller förlora honom och vara där jag är idag. Och jag vet inte. hade man frågat för några månader sen hade jag gått tillbaka utan att blinka. men inte nu.

Jag har uppfyllt mina mål jag haft. Har skrivit en bok. Bytt jobb helt. Skaffat hjälp.
Jag har gjort det. Med hjälp och råd. Men fortfarande jag som gjorde det.
Nu är det dags att skaffa nya mål!

Över och ut

jävlajävlajävlajävla dig. Jävla dom som fått mig att känna mig värdelös. Alla dom.
Jävla mig som låter dom komma åt mig.
Jävla dig som lurade mig. Jävla dig som nu har det bra, kan rycka på axlarna 'så kan det bli, finns inget att göra nu' och gå vidare. Medans jag är som ett stort infekterat sår som inte vill läka.

Men vad har man för val? inget. Faktum är att du inte vill ha mig. Och sanningen är att även om du ville så skulle inte ens du (som var mitt bästa, största plåster) kan få det här såret att läka.
Ska jag då bara ha det här såret alltid? Och hur ska jag kunna läka det?
Jag pratar, jag flirtar, jag dejtar. Varför dejtar jag? Jag är ju inte intresserad. Men vad som helst för att slippa tänka på dig. Du. Jävla du.

Så jävla er. Som inte tänker på hur saker blir innan ni beter er som skit. Det går inte att bara låtsas som någon inte finns. Man kan inte radera någon ur ens förflutna. Det fingerar inte så.
Att tänka på vad man gör mot andra är inte så jävla svårt.
Så.
Ja. Jag är arg. Men det är väl fan på tiden?