har äntligen kommit på det.
Kanske inte det roligaste jag behövt fundera ut, men jag var tvungen.
Sen jag flyttade hit så är det någonting som känns mysko i kroppen. Inte att jag inte trivs, mer orolig för framtiden, hur sommaren kommer bli, hur jag ska lösa det med rugbyn och med lipz.
För sanningen är den att jag bor här nu. Jag trodde inte jag skulle känna såhär, men för första gången i mitt liv så har jag ett hem. En plats där vill vara, en plats där jag vill landa. Det tar emot nåt så hemskt att flytta tillbaka till thn i sommar. Inte för att jag inte vill spela rugby. För tro mig, det vill jag nästan mest. Men jag räknade inte med att jag och Oskar skulle vara så bra. Jag räknade inte med att vilja vara med honom jämt, och sova tillsammans varje natt. Jag räknade inte med att vi skulle göra så fint hemma och trivas så bra att jag inte vill vara någon annanstans. Känns som jag klippt banden hem nu.
Trollhättan har alltid varit dit jag återvänder annars, när jag har lekt färdigt med allt annat typ. Men denna gången är jag inte ute och leker. Jag har varit mätt på trestad i flera flera år, och det är skönt att känna att nu är det nog faktiskt färdigt med det.
Samtidigt så känns det absolut piss att kanske inte kunna vara där så mycket som jag vill.
Jag har iofs en plan, jag borde kunna jobba mån-tors och pendla på helgerna. Det borde gå. Och eftersom säsongen är så kort nu så blir det inte många helger heller. Och då kanske jag kan spela med Oslo damer också samtidigt. Vet inte hur det funkar med olika förbund och sånt, men det borde gå.
Det enda kvar då är Lipz. Känns inte bra att säga att jag kanske inte kommer jobba i sommar, när jag innan sagt att jag ska. Samtidigt som jag känner att jag fyllar 27 i sommar. Kanske är färdig med krogen också?..
Jag kan säga att jag vet egenligen varken in eller ut, men jag vet varför jag haft den klumpen i magen. Och det är ju steg 1 antar jag.
Sen jag flyttade hit så är det någonting som känns mysko i kroppen. Inte att jag inte trivs, mer orolig för framtiden, hur sommaren kommer bli, hur jag ska lösa det med rugbyn och med lipz.
För sanningen är den att jag bor här nu. Jag trodde inte jag skulle känna såhär, men för första gången i mitt liv så har jag ett hem. En plats där vill vara, en plats där jag vill landa. Det tar emot nåt så hemskt att flytta tillbaka till thn i sommar. Inte för att jag inte vill spela rugby. För tro mig, det vill jag nästan mest. Men jag räknade inte med att jag och Oskar skulle vara så bra. Jag räknade inte med att vilja vara med honom jämt, och sova tillsammans varje natt. Jag räknade inte med att vi skulle göra så fint hemma och trivas så bra att jag inte vill vara någon annanstans. Känns som jag klippt banden hem nu.
Trollhättan har alltid varit dit jag återvänder annars, när jag har lekt färdigt med allt annat typ. Men denna gången är jag inte ute och leker. Jag har varit mätt på trestad i flera flera år, och det är skönt att känna att nu är det nog faktiskt färdigt med det.
Samtidigt så känns det absolut piss att kanske inte kunna vara där så mycket som jag vill.
Jag har iofs en plan, jag borde kunna jobba mån-tors och pendla på helgerna. Det borde gå. Och eftersom säsongen är så kort nu så blir det inte många helger heller. Och då kanske jag kan spela med Oslo damer också samtidigt. Vet inte hur det funkar med olika förbund och sånt, men det borde gå.
Det enda kvar då är Lipz. Känns inte bra att säga att jag kanske inte kommer jobba i sommar, när jag innan sagt att jag ska. Samtidigt som jag känner att jag fyllar 27 i sommar. Kanske är färdig med krogen också?..
Jag kan säga att jag vet egenligen varken in eller ut, men jag vet varför jag haft den klumpen i magen. Och det är ju steg 1 antar jag.
det bor ett litet monster i mig..
Och ja. Jag är medveten om hur otroligt löjligt det är. Men jag upplever svartsjuka, för första gången i mitt liv tror jag. Och inte för att jag tror att Oskar kommer göra nåt med någon annan, för jag litar på honom mer än vad jag trodde jag kunde lita på någon.
Men när jag hör att tjejer tycker att Oskar är så söt och snäll och bra och blablablablablablablablablablablablabla, så vill jag helst slita av dom huvudet och äta upp det. Mm. För det är min Oskar.
MIN MIN MIN MIN MIN MIN MIN MIN MIN MIN!!!
Jag blir naturligtvis sinnesjukt stolt samtidigt eftersom att denna fantastiska braiga Oskar är faktiskt min, och ingen annans! Och jag vet att han är min, det är min man som lagar mat just nu, det är min man som håller om mig varje natt, så jag är inte helt dum i huvudet, jag vet att jag har det bra!
Men jag vill likt förbannat slita huvudet av varenda brud som ens tittar åt Oskars håll med ögon som ser ut att vilja skapa en plan för att få mig ur vägen så de kan ta honom för sig själva.
Jag vet. Jag är dum i huvudet.
Men alla brudar är värre.
Jag har inte haft ett monster förut, och jag vet inte riktgigt hur man hanterar det vuxet. Ska man typ mata det för att det ska bli mätt och hålla käft eller ska man typ svälta det till döds?.. hmmmm..
Men när jag hör att tjejer tycker att Oskar är så söt och snäll och bra och blablablablablablablablablablablablabla, så vill jag helst slita av dom huvudet och äta upp det. Mm. För det är min Oskar.
MIN MIN MIN MIN MIN MIN MIN MIN MIN MIN!!!
Jag blir naturligtvis sinnesjukt stolt samtidigt eftersom att denna fantastiska braiga Oskar är faktiskt min, och ingen annans! Och jag vet att han är min, det är min man som lagar mat just nu, det är min man som håller om mig varje natt, så jag är inte helt dum i huvudet, jag vet att jag har det bra!
Men jag vill likt förbannat slita huvudet av varenda brud som ens tittar åt Oskars håll med ögon som ser ut att vilja skapa en plan för att få mig ur vägen så de kan ta honom för sig själva.
Jag vet. Jag är dum i huvudet.
Men alla brudar är värre.
Jag har inte haft ett monster förut, och jag vet inte riktgigt hur man hanterar det vuxet. Ska man typ mata det för att det ska bli mätt och hålla käft eller ska man typ svälta det till döds?.. hmmmm..
ynkligare kan man vara. eller inte.
Här har ni. Jag som värst. Och Oskar skulle naturligtvis föreviga detta.. men det är ju lite kul nu efteråt när allt är bra igen!
Mmmm.
Nu är som sagt allt bra igen och jag är frisk!!!!! Frisk frisk frisk frisk frisk!!! Och får jobba igen! Jag tycker mycket om att jobba :)
Over and UT
Mmmm.
Nu är som sagt allt bra igen och jag är frisk!!!!! Frisk frisk frisk frisk frisk!!! Och får jobba igen! Jag tycker mycket om att jobba :)
Over and UT
inte ens förvånad.
Nä. Det är jag inte.
Första veckan i Oslo. Förkyld med feber och svullen hals. Skönt. Nej.
Blev frisk! Och glad. I några dagar.
Tills jag började krräkas. På jobbet. Men jag stannade kvar tills det var dags att sluta.
Då åkte jag trikk hem med en plastpåse i handen och försökte bara inte kräkas. Det gick bra.
Kom hem. Dog i sängen med en hink. Sen kom Oskar.
Då beslöt jag mig för att hälsa honom välkommen hem genom att kräkas sinnessjukt. Som han fick städa. Jag träffade hinken alltså, men han fick byta ut den. Snälla snälla oskar.
Jag tackade honom genom att somna igen. Och sova i tre timmar. Sen gick jag upp. Och hela vägen till soffan. För att ligga där och tigga om lite lite cola. Och emellanåt gråta. Kramperna i magen var bland det värsta någonsin.
Så efter en natt nu där jag vaknat av magsmärtor. Som man inte kan göra någonting åt. Och väckt oskar alla gången. Inte med mening, men han kan tydligen inte sova när jag har ont. Kan inte spva när han har ont heller. Men ändå. Han borde bara ha sovit, onödigt att han ska gå trött liksom. Nu ringde han precis också. Och ska jobba övertid. Så han kommer väl hem vid nio ikväll.
Jag har tråkigt om det inte märks.
Jag kan inte göra någonting för jag blir extremt yr och illamående om jag reser på mig. Men jag är tillräckligt frisk för att veta att jag har tråkigt.
Fanskap.
Ont i magen har jag också.
Och snurrig. Och hungrig. Fast ändå inte. För det går inte att äta. Men man måste äta för att sluta vara yr. Jag har de senaste 26 timmarna ätit och fått behålla, en hel macka. Två glas vatten och två glas avslagen cola.
Behöver näring för att bli frisk, men vill inte äta för det gör ont.
fy fan.
jag vill bara gå till jobbet och att allt ska vara som vanligt.
Första veckan i Oslo. Förkyld med feber och svullen hals. Skönt. Nej.
Blev frisk! Och glad. I några dagar.
Tills jag började krräkas. På jobbet. Men jag stannade kvar tills det var dags att sluta.
Då åkte jag trikk hem med en plastpåse i handen och försökte bara inte kräkas. Det gick bra.
Kom hem. Dog i sängen med en hink. Sen kom Oskar.
Då beslöt jag mig för att hälsa honom välkommen hem genom att kräkas sinnessjukt. Som han fick städa. Jag träffade hinken alltså, men han fick byta ut den. Snälla snälla oskar.
Jag tackade honom genom att somna igen. Och sova i tre timmar. Sen gick jag upp. Och hela vägen till soffan. För att ligga där och tigga om lite lite cola. Och emellanåt gråta. Kramperna i magen var bland det värsta någonsin.
Så efter en natt nu där jag vaknat av magsmärtor. Som man inte kan göra någonting åt. Och väckt oskar alla gången. Inte med mening, men han kan tydligen inte sova när jag har ont. Kan inte spva när han har ont heller. Men ändå. Han borde bara ha sovit, onödigt att han ska gå trött liksom. Nu ringde han precis också. Och ska jobba övertid. Så han kommer väl hem vid nio ikväll.
Jag har tråkigt om det inte märks.
Jag kan inte göra någonting för jag blir extremt yr och illamående om jag reser på mig. Men jag är tillräckligt frisk för att veta att jag har tråkigt.
Fanskap.
Ont i magen har jag också.
Och snurrig. Och hungrig. Fast ändå inte. För det går inte att äta. Men man måste äta för att sluta vara yr. Jag har de senaste 26 timmarna ätit och fått behålla, en hel macka. Två glas vatten och två glas avslagen cola.
Behöver näring för att bli frisk, men vill inte äta för det gör ont.
fy fan.
jag vill bara gå till jobbet och att allt ska vara som vanligt.
ångest? man tackar.
Det finns ett litet symptom som sätter sig i själen på mig själv, och många av mina vänner. Det är väl så kan jag tänka att man söker sig till likasinnade och därför har man massa vänner som känner den exakta tomheten som en själv.
Nu är det inte jag denna gång. Har klarat mig ganska bra det sista. Och när jag väl flippar över så har jag sån tur som har en Oskar som fiskar upp mig över ytan igen.
Men jag blir så himla ledsen. Jag känner med de som har känslan av att vara precis värdelös.
Om ens det, värdelös hade varit att vara bra. Att känna att man inte får prata om vad man känner av två anledningar.
1: Man vill inte vara någon börda för den andra.
2: Man förtjänar inte hjälp.
Och har man dessutom valt fel personer att lite på tidigare så är det ganska svårt att ens våga öppna munnen och därmed själen.
Man vill inte att den personen man älskar ska se en som ful, eller konstig inuti.
Men vill inte att den ska se det där svarta som bara ligger och gror inom en. Så man ler. Och ler lite till. Och sen blir man lämnad för att man inte öppnat sig.
När man låtit bli att öppna sig för att skydda den här personen mot det svarta fula monstret i en.
När är det dags att sluta?
När bestämmer man sig för att sluta sparka på sig själv?
Ibland tror jag att vi är så beroende av smärta och att det är därför vi gör det. För vi känner något då iaf. Bättre att känna smärta än att hamna i den där jävla likgiltigheten. För den är döden.
Den är värre än döden.
Den är ingenting. Och ingenting är den största rädslan. Ingenting. Man är ingenting.
Man känner ingenitng.
Nä, då är det bättre att bara sparka lite till på sig själv. Det kan vara att hålla kvar vid känslor för någon som man egentligen inte känner för, men det är bättre att vara olyckligt kär än att vara ingenting. Det kan
vara att sluta äta. Eller kräkas upp den maten man precis åt. För då har man något
att fokusera vid. Det kan vara att skära sig.
För blöder man, lever man.
Det kan vara att begrava sig i bra betyg. Eller jobb. Vad som helst så man håller sig så upptagen
som möjligt med någonting så man inte behöver känna tystnaden när det är stilla. Så man slipper känna att man är ingenting.
Finns inga botemedel.
Finns lite mediciner.
Och ens egen tankekraft (?)
Det är inte såhär jämt. Och det är mer eller mindra för olika människor. Men mer eller mindre är lika mycket för den det drabbar.
Man lär sig. Eller ja. Jag har lärt mig. Jag känner när det kommer. Och jag lär mig. Det varar inte länge.
Jag har små knep för att komma ur hålet. Nägra saker som gör att det är värt det igen. Några saker
som gör att jag känenr att jag är mer än ingenting. Kanske inte mycket, men lite. Och det lilla räcker.
Skriva är en sån sak. Kan skriva samma mening om och om igen i mina sketna gamla
kollegieblock. Bara jag får skiva den. Att övertala sig själv. Att brottas med ett svart hål är aldrig lätt.
Men det går.
Tills det kommer igen.
Och då är det bara att börja om. En lek som varar hela livet.
För har man en gång entrat ångestens värld, så är man där för livet.
Men man lär sig.
Piff och puff.
Nu är det inte jag denna gång. Har klarat mig ganska bra det sista. Och när jag väl flippar över så har jag sån tur som har en Oskar som fiskar upp mig över ytan igen.
Men jag blir så himla ledsen. Jag känner med de som har känslan av att vara precis värdelös.
Om ens det, värdelös hade varit att vara bra. Att känna att man inte får prata om vad man känner av två anledningar.
1: Man vill inte vara någon börda för den andra.
2: Man förtjänar inte hjälp.
Och har man dessutom valt fel personer att lite på tidigare så är det ganska svårt att ens våga öppna munnen och därmed själen.
Man vill inte att den personen man älskar ska se en som ful, eller konstig inuti.
Men vill inte att den ska se det där svarta som bara ligger och gror inom en. Så man ler. Och ler lite till. Och sen blir man lämnad för att man inte öppnat sig.
När man låtit bli att öppna sig för att skydda den här personen mot det svarta fula monstret i en.
När är det dags att sluta?
När bestämmer man sig för att sluta sparka på sig själv?
Ibland tror jag att vi är så beroende av smärta och att det är därför vi gör det. För vi känner något då iaf. Bättre att känna smärta än att hamna i den där jävla likgiltigheten. För den är döden.
Den är värre än döden.
Den är ingenting. Och ingenting är den största rädslan. Ingenting. Man är ingenting.
Man känner ingenitng.
Nä, då är det bättre att bara sparka lite till på sig själv. Det kan vara att hålla kvar vid känslor för någon som man egentligen inte känner för, men det är bättre att vara olyckligt kär än att vara ingenting. Det kan
vara att sluta äta. Eller kräkas upp den maten man precis åt. För då har man något
att fokusera vid. Det kan vara att skära sig.
För blöder man, lever man.
Det kan vara att begrava sig i bra betyg. Eller jobb. Vad som helst så man håller sig så upptagen
som möjligt med någonting så man inte behöver känna tystnaden när det är stilla. Så man slipper känna att man är ingenting.
Finns inga botemedel.
Finns lite mediciner.
Och ens egen tankekraft (?)
Det är inte såhär jämt. Och det är mer eller mindra för olika människor. Men mer eller mindre är lika mycket för den det drabbar.
Man lär sig. Eller ja. Jag har lärt mig. Jag känner när det kommer. Och jag lär mig. Det varar inte länge.
Jag har små knep för att komma ur hålet. Nägra saker som gör att det är värt det igen. Några saker
som gör att jag känenr att jag är mer än ingenting. Kanske inte mycket, men lite. Och det lilla räcker.
Skriva är en sån sak. Kan skriva samma mening om och om igen i mina sketna gamla
kollegieblock. Bara jag får skiva den. Att övertala sig själv. Att brottas med ett svart hål är aldrig lätt.
Men det går.
Tills det kommer igen.
Och då är det bara att börja om. En lek som varar hela livet.
För har man en gång entrat ångestens värld, så är man där för livet.
Men man lär sig.
Piff och puff.
Jag går sönder när Han går sönder.
Ja. Så är det när man är två.
Man bär på två personers känslor. Jämt. Och det är ju sjukt bra när det är bra. Mindre roligt när det stretar emot.
Jag blir så ledsen. Han har lite svårt att få jobb. Vilket gör mig arg på alla arbetsgivare som finns.
Han är ju så sjukt mycket bättre på att jobba fysiskt än vad jga är. Men jag har varit här förut och dom råkade gilla mig så jag får jobb med en gång.
Som vanligt.
Men han får kämpa. Och jag vill inte att han ska må dåligt. För det gör han när han inte jobbar. Vem skulle inte må dåligt över det?
Det kommer lösa sig. Inom sin tid. Men de här 4 dagarna har varit hemska. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet hur han känner. Och det är pissjobbigt.
Sen får jag dåligt samvete för att jag har det "så lätt". NEJ. Han lägger absolut ingen skuld, han är glad för mig. Men jag är inte så glad för mig. Jag blir inte så glad när han är ledsen.
Det är tydligen såhär det är att vara två på riktigt. Jag visste inte att man kunde känna så mycket med en annan på ett sånt sätt.
Det kommer lösa sig. Snart hoppas jag.
Förutom det så är allt hur bra som helst! Jag älskar att vara sambo med Oskar. De 14 minuterna jag har på morgonen när jag snoozar är GULD. Det är FJORTON minuter av värme.
Att vakna med den man älskar måste vara det bästa.
Man bär på två personers känslor. Jämt. Och det är ju sjukt bra när det är bra. Mindre roligt när det stretar emot.
Jag blir så ledsen. Han har lite svårt att få jobb. Vilket gör mig arg på alla arbetsgivare som finns.
Han är ju så sjukt mycket bättre på att jobba fysiskt än vad jga är. Men jag har varit här förut och dom råkade gilla mig så jag får jobb med en gång.
Som vanligt.
Men han får kämpa. Och jag vill inte att han ska må dåligt. För det gör han när han inte jobbar. Vem skulle inte må dåligt över det?
Det kommer lösa sig. Inom sin tid. Men de här 4 dagarna har varit hemska. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet hur han känner. Och det är pissjobbigt.
Sen får jag dåligt samvete för att jag har det "så lätt". NEJ. Han lägger absolut ingen skuld, han är glad för mig. Men jag är inte så glad för mig. Jag blir inte så glad när han är ledsen.
Det är tydligen såhär det är att vara två på riktigt. Jag visste inte att man kunde känna så mycket med en annan på ett sånt sätt.
Det kommer lösa sig. Snart hoppas jag.
Förutom det så är allt hur bra som helst! Jag älskar att vara sambo med Oskar. De 14 minuterna jag har på morgonen när jag snoozar är GULD. Det är FJORTON minuter av värme.
Att vakna med den man älskar måste vara det bästa.
norge..
Ja. Jag älskar att bo med Oskar i våran otroligt mysiga lägenhet.
Ja. Jag älskar att bo i samma stad som annika. ÄNTLIGEN.
Nej. Jag gillar inte norrmän alla dagar veckan.
Det kan liksom inte gå mer emot os sän vad det gör. Från start med denna flytt. Men att grisbilen gick sönder, att bära en säng en km, att vi bara kunde ta ut 10000 åt gången. Vilket gjorde att vi inte kunde betala allt samtidigt. PINSAMT.
Till att Oskar får in sin lön på en bank som inte ens finns i Oslo. Om vi har riktig tur så får han ta ut den på en annan sparebank. Men då måste man gå dit och fråga. Så vi fortsatte snällt traska igår. Vi gock hemifrån oss först så vi hade redan gått två timmar typ. Men jaja, det är bara och gå. Kom till sparebank 15.36.
Dom stängde 15.30.
efter den dagen vi precis genomlidit så sa vi tack för oss och åkte hem.
Hoppas på en bättre dag idag.
PUNKT.
Ja. Jag älskar att bo i samma stad som annika. ÄNTLIGEN.
Nej. Jag gillar inte norrmän alla dagar veckan.
Det kan liksom inte gå mer emot os sän vad det gör. Från start med denna flytt. Men att grisbilen gick sönder, att bära en säng en km, att vi bara kunde ta ut 10000 åt gången. Vilket gjorde att vi inte kunde betala allt samtidigt. PINSAMT.
Till att Oskar får in sin lön på en bank som inte ens finns i Oslo. Om vi har riktig tur så får han ta ut den på en annan sparebank. Men då måste man gå dit och fråga. Så vi fortsatte snällt traska igår. Vi gock hemifrån oss först så vi hade redan gått två timmar typ. Men jaja, det är bara och gå. Kom till sparebank 15.36.
Dom stängde 15.30.
efter den dagen vi precis genomlidit så sa vi tack för oss och åkte hem.
Hoppas på en bättre dag idag.
PUNKT.
nu är jag här
Inflyttad.
Klar.
BOR IHOP MED NÅGON PÅ RIKTIGT.
Inte nån som har bestämt sig för att bara flytta in fast jag inte vill. Utan planerat bor ihop. Med personen jag älskar.
SJUKT.
Konstigt känns det.
Mycket bra konstigt.
Sitter i våran soffa och väntar på vatten som kokar. Oskar sitter och spelar på Nintendot han fick av mig i julkapp. HUR KUL SOM HELST FÖR ÖVRIGT.
Vi har fått i ordning allting. Ska snart sätta på en tvätt..
Imorgon börjar allvaret. Imorgon bär det av in till staden och det är dags för att söka jobb. Jag ska ha ett jobb inom en vecka. Så är det bara. Går inte att ha det på nåt annat sätt. Vi måste ha jobb.
Jag är orolig. Men ändå inte. Det har varit så mycket mecj med den här flytten ändå så förhoppningsvis är det över nu. Och att bara alla knutar sakta med säkert löses upp och allt bara löser sig. Det hade varit ganska skönt!
Har slutat röka också. Det är ju så att hon vi hyr av vill inte ha rökare så jag ljög och sa att jag var ickerökare. Och nu bor hon vi hyr av ovanför oss så jag kan inte röka.
Har vetat de senaste 6 veckorna att jag inte kommer röka från nyåa. Och det har jag inte gjort heller.
Inte så svårt jag trodde. Men konstigt.
Jaja. Det är väl bara att gilla läget antar jag. Kommer ju få sjukt mycket bättre kondis iaf :)
Nu ska jag dricka te!
OVER AND OUT
Klar.
BOR IHOP MED NÅGON PÅ RIKTIGT.
Inte nån som har bestämt sig för att bara flytta in fast jag inte vill. Utan planerat bor ihop. Med personen jag älskar.
SJUKT.
Konstigt känns det.
Mycket bra konstigt.
Sitter i våran soffa och väntar på vatten som kokar. Oskar sitter och spelar på Nintendot han fick av mig i julkapp. HUR KUL SOM HELST FÖR ÖVRIGT.
Vi har fått i ordning allting. Ska snart sätta på en tvätt..
Imorgon börjar allvaret. Imorgon bär det av in till staden och det är dags för att söka jobb. Jag ska ha ett jobb inom en vecka. Så är det bara. Går inte att ha det på nåt annat sätt. Vi måste ha jobb.
Jag är orolig. Men ändå inte. Det har varit så mycket mecj med den här flytten ändå så förhoppningsvis är det över nu. Och att bara alla knutar sakta med säkert löses upp och allt bara löser sig. Det hade varit ganska skönt!
Har slutat röka också. Det är ju så att hon vi hyr av vill inte ha rökare så jag ljög och sa att jag var ickerökare. Och nu bor hon vi hyr av ovanför oss så jag kan inte röka.
Har vetat de senaste 6 veckorna att jag inte kommer röka från nyåa. Och det har jag inte gjort heller.
Inte så svårt jag trodde. Men konstigt.
Jaja. Det är väl bara att gilla läget antar jag. Kommer ju få sjukt mycket bättre kondis iaf :)
Nu ska jag dricka te!
OVER AND OUT
