linepine

Det finns ett litet symptom som sätter sig i själen på mig själv, och många av mina vänner. Det är väl så kan jag tänka att man söker sig till likasinnade och därför har man massa vänner som känner den exakta tomheten som en själv.

Nu är det inte jag denna gång. Har klarat mig ganska bra det sista. Och när jag väl flippar över så har jag sån tur som har en Oskar  som fiskar upp mig över ytan igen.

Men jag blir så himla ledsen. Jag känner med de som har känslan av att vara precis värdelös.
Om ens det, värdelös hade varit att vara bra. Att känna att man inte får prata om vad man känner av två anledningar.

1: Man vill inte vara någon börda för den andra.

2: Man förtjänar inte hjälp.

Och har man dessutom valt fel personer att lite på tidigare så är det ganska svårt att ens våga öppna munnen och därmed själen.
Man vill inte att den personen man älskar ska se en som ful, eller konstig inuti.
Men vill inte att den ska se det där svarta som bara ligger och gror inom en. Så man ler. Och ler lite till. Och sen blir man lämnad för att man inte öppnat sig.
När man låtit bli att öppna sig för att skydda den här personen mot det svarta fula monstret i en.

När är det dags att sluta?
När bestämmer man sig för att sluta sparka på sig själv?

Ibland tror jag att vi är så beroende av smärta och att det är därför vi gör det. För vi känner något då iaf. Bättre att känna smärta än att hamna i den där jävla likgiltigheten. För den är döden.
Den är värre än döden.
Den är ingenting. Och ingenting är den största rädslan. Ingenting. Man är ingenting.
Man känner ingenitng.
Nä, då är det bättre att bara sparka lite till på sig själv. Det kan vara att hålla kvar vid känslor för någon som man egentligen inte känner för, men det är bättre att vara olyckligt kär än att vara ingenting. Det kan
vara att sluta äta. Eller kräkas upp den maten man precis åt. För då har man något
att fokusera vid. Det kan vara att skära sig.
För blöder man, lever man.
Det kan vara att begrava sig i bra betyg. Eller jobb. Vad som helst så man håller sig så upptagen
som möjligt med någonting så man inte behöver känna tystnaden när det är stilla. Så man slipper känna att man är ingenting.
Finns inga botemedel.
Finns lite mediciner.
Och ens egen tankekraft (?)
Det är inte såhär jämt. Och det är mer eller mindra för olika människor. Men mer eller mindre är lika mycket för den det drabbar.
Man lär sig. Eller ja. Jag har lärt mig. Jag känner när det kommer. Och jag lär mig. Det varar inte länge.
Jag har små knep för att komma ur hålet. Nägra saker som gör att det är värt det igen. Några saker
som gör att jag känenr att jag är mer än ingenting. Kanske inte mycket, men lite. Och det lilla räcker.
Skriva är en sån sak. Kan skriva samma mening om och om igen i mina sketna gamla
kollegieblock. Bara jag får skiva den. Att övertala sig själv. Att brottas med ett svart hål är aldrig lätt.
Men det går.
Tills det kommer igen.
Och då är det bara att börja om. En lek som varar hela livet.

För har man en gång entrat ångestens värld, så är man där för livet.

Men man lär sig.




Piff och puff.