och det bara bubblar...
Ibland.
Jag kan inte för mitt liv förstå vad det är som gör att jag beter mig som jag gör ibland.
Jag blir en hemsk hemsk hemsk människa. Jag fick en flipp förut. Jag blev elak. Eller ja. Jag bara kände ingenting helt plötsligt. Den lilla djävulen i mig tog över. Den som säger att jag är dum i huvudet som ens tror på att det här skulle fungera.
Varför i hela världen tror du att Oskar älskar dig?
Förstår du väl att han kommer inse att han är för bra för dig.. han kommer lämna dig..
Och jag försöker febrilt resonera med mig själv. Det lilla andra jaget står och hoppar och säger att jag visst kan lita på Oskar och att han inte alls kommer lämna mig. Och att jag visst är bra och att jag förtjänar att ha det bra.
Men djävulen bara ställer sig över och tittar ner på det lilla jaget och skakar på huvudet.. hånler.. vänta bara...
Jag vill bara att jag inte ska hata mig själv så intesivt i dessa lägen att jag skjuter ifrån det jag håller kärt. Jag blir som en annan person. Och det är som jag drunknar i mina egna tankar. Ju mer jag försöker kämpa emot desto mindre luft får jag.
På detta är Oskar bara snäll.
Han blir lugn. Han låter mig ha min flipp. Trots att jag förmodlige sårar honom. Jag vill inte såra honom. Det är inte min mening. Jag vill bara inte bli sårad.
Jag går iväg och röker. Gråter för att jag inte förstår mig själv.
Gråter för att jag sabbar det som är bra för mig. Som om livet inte ät värt det om det inte är en ständig kamp. Det kan ju inte vara bra. Det är aldrig bra. Skulle det vara det så är det bara gför att det ska vända och bli skit.
HAHA! Trodde du va? Att saker skulle lösa sig.. din dumme fan. Lär du dig aldrig?
Varför varför varför gör man så här?
Jag vet att det är för att jag ska kunna bestämma när det gör ont. För ont kommer det göra. Det gör det alltid. Men varför kan jag bara inte låta mig själv må bra?
Det ska inte vara så. Det ska inte vara så svårt.
Men jag vet inte hur man gör på något annat vis. Jag vet inte hur man njuter av att vara älskad. Hur kan man njuta av det när man vet att personen med största trolighet kommer att sluta älska dig en dag och krossa det hjärta man till slut vågade ge honom.
Jag önskar så att jag var en av dom som vågade.
En av dom som litar på andra.
En av dom som lever.
Inte vara den som konstant kämpar sig ur skiten jag själv sätter mig i. Ingen annan att skylla.
Men ingen aning om hur jag ändrar mig.
ORKA
Orka att norge har noll framtidsplanering och hyr ut lägenheter från imorgon eller lägger ut jobbanannsen där de behöver att man börjar typ nästa vecka.
Orka att jag försöker göra saker me dlite planering för en gångs skull men då vill inte det nya landet samarbeta med mig.
Orka att om jag inte får jobb så är jag arbetslös från januari eftersom impulsline säger upp sig.
Orka att jag inte kom med i topp 36.
Orka att en av mina kompisar blir dumpad.
Orka att en annan av mina kompisar blir sjukt illa behandlad av hennes "ex".
Orka att en av mina närmsta inte kan inse hur smart hon är, och är så självkritisk att hon bryter ihop.
Orka att Oskar hatar där han är. Och jag har så sjukt dåligt samvete för att han nästan måste vara där.
Orka att hur jag än vänder och vrider på det så gör jag någon besviken.
Orka att jag inte kom med i topp 36.
Orka att jag är konstant trött och tror att jag aldrig får någon sömn.
Orka att jag har ett ex som är så dum i huvudet. Orka att det ens stör mig.
Orka att jag ser så mycket ensamma människor men inte kan hjälpa.
Orka att jag fortfarande inte vet vad jag vill göra med mitt liv.
Orka att jag inte kom med i topp 36.
Orka.
inte denna gången
Nehepp. Vad säger man? de andra var helt enkelt bättre, och det är bara att ta det. Bara så himla surt. Hade varit så kul om det gick vägen liksom.
Det som kommer upp i huvudet på mig är em gång flr flera år sedan när Jojjo min coach satte mig på bänken första matchen för säsongen. Och hon sa att det blir så om man inte tränar. Det visste jag. Men det var återigen surt. Efter det fick jag mitt javlaranamma. Och jag har ungefär samma känsla nu. Jag ska minsann bli bäst. Jag ska minsann.
Jag vill det här. Och jag ska komma dit. Så enkelt är det bara. Oavsett om jag bor i Oslo eller inte. Jag ska detta.
Tur att Oskar har ett tålamod av guld och e ute och springer med mig.
Har också hittat en drömlägenhet i Oslo! Helt galet. Om vi får den blir jag tokglad! Så jag håller varenda tumme jag har!
Och jag vill hem nu. Sitter på jobbet och det är precis hur tråkigt som helst nu den sista halvtimmen. Ingenting att göra. Bara vänta på att få stänga och gå hem. Eller ja, inte hem. Cykla till Slätthult med Jenny och ut och ha snabbhetsträning. Ska väl för tusan gå och bli snabbare!
Sen hem. En välfrötjänt dusch och lite greys anatomy. Sen är det bara två jobb kvar tills Oskar kommer! Längtar gör jag. Veckorna e inge kul utan honom. Konstigt hur jag undrar vad jag tänkte på innan jag träffade Oskar. E som allt bara blåst ut genom öronen.
Jajaja.
Ska börja göra iordning för att stänga nu. Och bevaka mailen i hopp pm svar om lägenheten! VILLHAVILLHAVILLHA!!!
denna väntan
uttagningen var i helgen och nu väntar jag på deras beslut.
Jag är ganska säker på att jag inte kommer med. Det var duktiga tjejer där och jag tänker inte inbilla mig att jag är bättre än dom.
Så jag är ganska säker. Men jag vill veta. Jag vill veta att det inte blir. Hatar att vänta. Jag kan inte någonstans säga att jag har tålamod.
Och att Oskar är iväg och jobbar tar knäcken på mig. Jag trodde inte jag skulle känna mig så himla tom utan honom här.. jag visste väl att det skulle vara jobbigt, men inte att jag skulle bli helt tom.
Hur som helst. Nu är jag mest förvirrad över tusen saker. Sen ska jag börja planera en liten flytt också.
Måste ha allt klart innan. Och jag vill inte göra det oplanerat typ. Jag måste ha det stadigt med en gång så jag kan börja träna och allt med en gång.
Men det är ett meck att hitta bra ställe att bo på!
Fan. Ska städa lite. Och duscha kanske. Och beställa tid hos någon jävla doktor som kan säga vad jag har gjort med min fot. Föe den börjar göra riktigt grisont.
Saknar Oskar. Fan.
