linepine

Att försöka hitta något lagom i mitt läge känns hopplöst. För jag vill ha bekräftelse. HELA TIDEN. Se mig. Se mig. SE MIG. ÄLSKA MIG. ÄLSKA MIG MER. ÄLSKA MIG HELA TIDEN. Säger du det tre gånger om dagen så vill jag höra det minst sju nästa dag. Glömmer du (god forbid) att säga det än gång på en dag i ett telefonsamtal så är jag helt hundra på att det är slut. Du har lämnat mig. Du glömmer bort mig. Du älskar mig inte längre. Så börjar mina krav. Mina frågor, mitt behov av att bli invaggad i nån "trygghet" igen. Som jag egentligen inte känner för jag är aldrig trygg.

Jag tittar på människor omkring mig och ser bara hur mycket bättre dom är än mig. Mycket bättre människor. Bättre material, bättre kläder, finare drag, ett annat lugn. Och jag blir mindre och mindre i mina egna ögon. Och det faller tillbaka på Oskar. Ser inte han hur mycket bättre alla andra är? det måste han göra. Jo, det måste han. Jag ser det ju så tydligt. Att jag inte är värd att älskas. J a g   ä r  i n t e  v ä r d  a t t  ä l s k a s.

Och jag behöver lära mig att jag inte kan ha kontroll över Oskars känslor. Jag kan inte be honom skriva ett kontrakt där han ger mig sin obegränsade kärlek till den dagen hans hjärta inte längre slår. Om jag hade kunnat hade jag fått honom att skriva ett kontrakt där han ALDRIG fick försvinna från mig. Men det fungerar inte så. Och min hjärna vet det. Jag vet det eftersom jag ser hur jag gör fel. Men hur kommer man framåt. Hur kommer jag ett steg framåt. När jag tänker på att jag måste släppa Oskar (om ni förstår hur jag menar) så får jag panik och tänker att om han inte konstant blir påmind om att jag är här så glömmer han bort hur han känner för mig. Då tappar han känslorna helt. Samtidigt så vet jag ju att om så skulle vara fallet så är det ju inte meningen att det ska vara vi från början. Men då blir jag ännu värre och vill stänga in honom ännu mer. För det får inte vara så att det faktiskt var för bra för att vara sant. Att det bara försvinner och inte är meningen (som jag in i min själ tror)

Det är inte att jag inte skulle klara mig utan Oskar. För det är väl klart jag gör. Men jag vill inte. Det är en jävla skillnad. Men sen vad jag gör för att slippa är inte ok. Jag känner att jag sakta med säkert får honom att dra sig längre undan för att jag försöker dra honom närmre och närmre. Och återigen. Jag förstår att det är ohållbart. Och jag är i full färd med att ändra på det. Inte bara pga Oskar. Utan för att jag är så trött på att känna mig så fruktansvär t värdelös hela tiden. Och jag ska inte låta en sån (skitgrej) förstöra för någon annan, eller mig själv.

Jag tror jag har kommit på varför jag saknar NZ så mycket. Dels för att det är en otroligt vacker plats, men det finns många vackra platser i världen.

Men min självkänsla fanns på NZ. Inte för att jag gjorde det bästa av läget. Men jag tvingade tycka om mig själv precis som jag är. Inte för mina prestationer eller för att jag fick konstant bekräftelse på hur snygg jag var, eller att jag köpte nya kläder hela tiden. Hade samma kläder i ett år. Träning för psyket det. Och sist men inte minst, så var det min självkänsla som gjorde att jag tillslut åkte. Att jag sa att jag är värd mer än det här. Och jag jobbade på det. Länge. Och jag träffade Oskar, som blev kär i mig. MiG. Precis så som jag var. Och jag har låtit mig själv slappna av och gå tillbaka till ett jag som var innan NZ. Så jag behöver rena mig själv. Jag behöver släppa det materiella först och främst. Jag behöver rena min själ. Och jag behöver att det inte är för sent. Innan jag har förstört mig och Oskar helt. För vi är bra. Och jag vill tro in i det sista att vi känner så mycket för varandra att vi klarar oss igenom det jag går igenom.
Sen krävs det jobb. Och jag bara hoppas in i det sista att han faktiskt älskar mig och vill jobba sig igenom det här tillsammans. Just nu ser jag inte mycket ljus mellan alla tårar som jag hela tiden har liggandes i ögonen. Gråter på jobbet, gråter på t-banan, gråter hemma. Alldeles för mycket. Och det hjälper inte. Jag kan inte gråta och få Oskar att älska mig. Jag vill inte att han ska stanna med mig av dåligt samvete. Men när jag är som lägst så känns det som att jag vill att han stannar oavsett anledning. Ett hemskt förhållande med Oskar är bättre än inget förhållande med Oskar. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte. Jag har ingen backup plan på det här, för jag trodde inte att dagen skulle komma.

Jag älskar honom.