linepine

Vissa av dom kan dra åt helvete.
Punkt.

Jag klarar inte manipulerande psykopater som ska säga elaka saker om mig och försöka sänka mig för att höja sig själv.
Punkt.

Jag tänker vara lugn och sansad och vänta snällt till människan fuckar till det för sig själv. För det kommer hända. Punkt.

Och fram till dess ska jag andas och fokusera på dem som tycker om mig och tycker jag är bra. Inte en människa som vill förstöra för mig.
Punkt.

Jag fuskar. Med mig själv.
Från att ha haft känslorna på utsidan, visat dom, känt efter och inte skämts. Så är jag där jag är nu. Kall.

'du säger ju att du kan stänga av känslorna!'
Fin kommentar det där. Den sitter djupt. Den sades med en ton som var så nedlåtande. Som betydde 'sluta vara så jävla känslig då och låt mig va.
Djupt.
Jag vet inte varför jag gör som jag gör. Men så fort jag återfår den minsta styrka, blir jag stark nog att trycka undan den lilla sårabara versionen av mig själv i ett hörn. Hon är inte längre välkommen fram. Jag kan stoppa tårar. Jag bestämde mig för att sluta gråta. Och det fungerar. Jag tvingar mig själv att inte röra vid det som gör ont.

Detta är däremot inte bra. Jag måste röra vid det som gör ont, annars kommer det bita mig i arslet senare. Jag kan inte sluta prata om allt som gör ont att tänka på.
Jag som varit ledsen över att bli raderad från människors liv, har kommit på att om det är någon som kan radera en annan människa, deleta hela historien. Det hände aldrig. Vi fanns aldrig. Jag kände aldrig.
Fuskar. Jag fuskar mig igenom allt. Nu är det inte lämgre någon som ser hur jag känner inuti. För jag har frbjudit mig själv från att visa.

Shoppingförbud.
I två månader.
Eget beslut. Trött på att inte uppskatta vad jag har. Min garderob kräks ut kläder och ändå vill jag bara ha mer.

Men aj. Det gör ont. Vilket är ytterligare ett bevis på att jag måste sluta handla. Det är som ett väldigt tungt beroende som ger småsmå doser av lycka varje gång jag köper något. Det är inte bra. Lyckan ska inte komma från kläder eller saker.

Så. Jobbigt att vänja mig av. Men jag behöver verkligen.
Många tårar blir det nu. Fy fan vad löjligt.

Men det kommer kännas bra när jag inte längre är slav under ting.
Mmm. Kommer kännas bra sen.

Over and out.

Jag tappade precis fullständigt fotfästet och paniken tog över.
Jag bor för dyrt, lever för dyrt. Köper för mycket, varför? För att slippa ha på mig kläder som påminner om förr.
Vad gör jag om jag blir av med jobbet? Då sitter jag där. Med sjuuuukt hög hyra för en person.
Vad håller jag på med? Vart är jag påväg?
Usch.
Det var någon som ryckte undan mattan, och det med kraft. Fan.
Börja om.

Klarar hjärtat egentligen att bli krossat?
Om en liten del går sönder barje gång jag kollar på min arm, eller låter tankar/fantasier sväva fritt, och måste påminna mig själv om verkligheten. Hur länge fungerar det?

Jag mår egentligen bra. Jag känner mig bara fortfarande halv och lurad på något jag trodde så fullständigt på. Och jag blir matt över att påminna mig själv om verkligheten.
Jag har det fantastiskt och jag är lycklig. Men det fattas en stor bit av mig själv, som jag inte vet hur jag ska få tillbaka, eller om jag någonsin kommer att få den tillbaka.

Jag avskyr att vara likgiltig. Kunde varit skönt om jag var det för att 'man bara är det ibland'. Men så fungerar det inte.
För mig så handlar det oftast om att jag lyckats (med det som kämpat mig till hela tiden) att stänga ute allt vad känslor heter. Men när jag väl är här, så vet jag att det bara är en tidsfråga innan det brister. Hur det brister är alltid en överraskning. Det kan vara den minsta lilla sak som bara kommer över mig, och river upp hela mig till ett blödande sår, eller så ger jag mig ut och medvetet ställer till det på något sätt. Så jag får något att känna nåt för (vilken känsla som helst, bara jag får känna).
Nu hänger jag upp mig på att jag väljer och åka till stallet två ggr i veckan. Varför det är jobbigt? Jo, för jag gör det bara för mig. Det gynnar ingen annan att jag åker till stallet och slutar vara tillgänglig på telefon i några timmar. Jag gör det inte för att förbättra mig på nåt sätt. Jag bara gör det för att det är skönt. För att hästar luktar gott. För att dom blir glada av att springa. För att man kan pussa dom på mulen, och den är alltid varm. Egoistiskt. Jag gör något bara för mig.

Det. Är. Jobbigt.

Valfrihet i all sin ära och glans, men jag kan inte vara den enda som känner mig låst av alla dessa alternativ?
Att få välja vilket jobb/stil/partner/boende man vill är något vi tar självklart och aldrig skulle ge upp. Och jag tycker att vi ska ha valfrihet naturligtvis. Men alla dessa val gör det nästan omöjligt att se till vad man har och inte hela tiden undra om man tagit rätt beslut.
Människor är inte nöjda med nåt. Någonsin. Man vill ha nytt. Bättre. Mer. Hela tiden.
Nu har jag fast jobb. Och undrar dagligen om jag tagit rätt beslut. Fast jag kan inte se varför det skulle vara fel. Jag har det bra, det är socialt och jag får mer och mer ansvar. Ändå ligger tanken om det finns något annat, lite bättre där ute.
Nya kläder. Finns alltid saker jag vill ha. Mer. Snyggare. Nyare.
Killar? Hur ska mn kunna veta att mn gjort rätt beslut där? Kanske finns någon som är lite bättre. Lite mer. Och om jag väl har bestämt mig för att jag gjort rätt val, är det svårare att erkänna att jag tagit fel beslut än att sluta vara kär.
Det gör att jag för min del alltid hamnar i beslutens limbo. Jag tar inga beslut alls. Jag är så rädd för att ta fel, så jag aldrig vågar göra något som kan vara rätt.

Valfriheten är vacker. Den är vad vi strävat mot. Men fan. I slutändan, gör den oss egentligen till lyckligare människor?

Det är statusen på tankarna idag. Hände alldeles för mycket drama och konstiga saker i början på det här året. Så nu har jag inte ens energi att tänka.

Drar till teneriffa i mars, estland i april, rugby hela sommaren, så precis idag är jag helt utmattad av allt som ska hända.

Av själen?
Kroppen?
Tankarna?

Fick återigen att fantastiskt råd av någon igår angående mina on/off paniklägen.
'du får ju helt enkelt sluta tänka så mycket!'
No shit Sherlock!

Aja. Iaf.
Det är dags för en rening. Jag vet precis vad jag pysslat med de senaste månaderna.
Och jag tror jag har fått det ur systemet (tror!)
Så dags för reningen. Avslappningen. (!!!!!!) det faktum att det är värt att vänta på något som är värt det.
Over and out!

Not!

Jag har (som alla andra år) behandlat dec som nån frimånad, från allt. Så det enda jag gör är att BARA göra saker jag vill. Typ äta godis till frukost, sitta på fik i flera timmar istället för att träna, äta hämtmat istället för att laga osv.
Nu är det kanske inte farligt för resten av mänskligheten att göra detta, men heter man Line, så går man upp tre kg av att titta på en aladdinask.
Så nu får jag snällt engarera mig i det tråkigaste jag vet. Tänka på vad jag äter.
Jag tycker egentligen det är skönt, för jag slipper vara svullen och ha ont i magen av allt jag inte bör äta. Men jag tycker det är tråkigt!
Träningen är väl ingen fara (även om det är sjukt tråkigt att träna inför en säsong) men träningen är mer naturlig och skön.

Ja. Det här blir kuuul! Nästa år ska jag lära mig att dec är en vanlig månad precis som alla andra och att jag kommer få bita i det sura äpplet i jan som alla andra år, om jag gör likadant igen.

Jahapp. Då börjar väl allvaret igen då!

2011
Var året som allt gick åt helvete.
Nä jag ljög. Inte allt.
Jag fick fast jobb på bästa platsen, tjänar bra. Jag fick kontakt med pappa på ett nytt (men mycket bra sätt).
Jag flyttade till bästa lägenheten, och behöver inte flytta på mig för att jag är ensam (läs bra betalt).
Jag blev kapten (och vann priser) i oslo.
Jag skaffade hjälp att hitta mig själv igen. Jag letar i min själ dagligen för att hitta vad jag känner är bäst för m i g.

Mindre bra 2011.
Jag tappade förtroendet för människan jag aldrig trodde jag skulle ens behöva fundera över att förlåta.
Jag är 28 och börjar om på nytt.
Jag måste lära mig lita på människor igen.
Jag har aldrig haft så många frågor om meningen med livet, som nu.
Inte bara jag har haft ett otroligt jobbigt 2011, och jag är faktiskt glad att det är över. Men jag hoppas innerligt att i 2012 kommer jag och dom jag älskar få det lättare!

2012 kommer jag göra följande;
Jag ska följa min magkänsla, oavsett.
Jag ska säga min mening, mina känslor och skriva ner dom.
Jag kommer med all sannorlik förälska flera gånger om, kanske tom med bli kär, men jag kommer låta mig själv känna allt jag känner!

Bring on 2012, its gonna be legen...wait for it... Fuckingdary!!!!

Mmmm... För det är tydligen så att om man är för rak så kanske den stackars pojken blir rädd.
Just det jag glömde, han är ju man.. Och därmed slipper denna att ta ansvar eller förklara sig. Och jag ska som snäll flicka sitta och vänta på att denna pojke/man ska höra av sig (eller inte). Inte nog med detta, jag ska dessutom ha förståelse för allt! Jag ska förstå att det inte funnits tid, jag ska förstå det hemliga meddelandet han skickade via telepati till mig, jag ska förstå hur jobbigt det var för HONOM att göra slut, för han grät mest. Jag ska förstå att jag inte får svar på raka frågor för dom VET inte. Säg det då? J a g. V e t. I n t e. Tre ord. Tio bokstäver. Men ett svar iaf.
'line gör inte så, dom blir skrämda' just det ja. Jag glömde. Peeeniis hade dom ja. Jag ska genast skärpa mig och sätta på mig mitt bästa leende och låtsas som att jag tar saker med en klackspark.

Och gud förbjude mig om jag säger att jag hellre somnar tillsammans med någon än ensam. För det mina vänner är INTE att vara en självständig modern kvinna!!

Jag tror att en stor del av mitt sista år (doktor, mediciner och gruppterapi) ligger naturligtvis i att jag tar på mig ansvar för ALLA. Men också i (som jag sagt förut) att mina mest självklara instinkter och magkänslor blir med en gång nedröstade av samhällets kod. Man ska helt enkelt inte bete sig som mig. No sir.

Men vet ni? Jag gör ingen illa. Jag stöttar mina nära. Jag behandlar människor jag möter med respekt, så jag kan faktiskt få vara hur jag vill.

Jag svor att jag inte skulle bli bitter. Det är jag inte. Men jag är tveksam till människor. Spelar nog ingen roll ändå, för jag kommer ändå kasta mig in i nästa känsla som kommer över mig. För det är JAG.

Kag ger fullständigt upp på att någonsin förvänta mig raka sanningar från någon.
Är människor så i allmänhet eller är det bara mot mig folk känner att man kan komma undan med att inte säga som det är?
Det är inte konstigt att jag tvivlar på allt som kommer ur en annans människas mun, för det är så otroligt få människor som kan säga sanningen, eller faktiskt stå för vad dom tänker. Det låter alltid väldigt bra, 'jag är ärlig, jag är rak, jag står för vad jag gör osvosvosv' men när det väl kommer till kritan så är det alldeles för få som kan få till det. Antingen får man tystnad, eller så vet man att allihopa dragit ner rullgardinen och hoppas problemet är borta när de väl vågar sig fram. Eller så kan man låtsas att det aldrig hänt? 'va? Nej jag har minsann INTE haft kpntakt med den människan de senaste åren/månaderna/dagarna'

Bra teknik där.

Jag kanske är så skrämmande att folk inte vågar säga sanningen? Men vad i hela världen kommer det ifrån?! Jag blir väl i stort sett aldrig arg?! Och man kan ju utgå ifrån att ställer jag en rak enkel fråga, så förväntar jag mig svar? Hur svårt är det?

Och nej. Kag har inga planer på att leka som alla andra, sitta och varabekvämligt tacksam för tystnad. Jag tänker vara en tagg i ögat för domsom tror sig kunna behandla mig respektlös. Jag ber inte om mågot jag inte själv ger.

Screw you mother*******

Känns som det är det enda jag hör. Line va lugn. Ta det med ro. Lugn. Stilla. Sakta. Försiktig. Varsam. Tålamod. För det är tydligen något man måste ha?
Jag är inte sån. Har aldrig varit och kommer nog aldrig att bli. Om de människor jag träffar tycker att jag är för rak/ärlig/snabb i svängarna osv, så är dom personerna INTE för mig! Jag varken vill eller tänka trycka undan mina mest impulsiva/verkliga drifter för att det skulle vara konstigt! Jag kommer helt enkelt tycka att det är DU som är konstig! Du som leker lekar, eller anpassar dig till fyrkanten, som altar vad du säger så ingen ska tro att du är galen.
Jag har försökt. Jag har försökt så helhjärtat det bara går att INTE ställa till besvär eller vara konstig. Barit livrädd för att vara galen. Men nu vill jag inte mer.
Kalla mig galen. Sjuk. Impulsiv. Galen.
Jag får väl vara det då?

Over and so very much outside the squar!