Gräset är alltid grönare
Valfrihet i all sin ära och glans, men jag kan inte vara den enda som känner mig låst av alla dessa alternativ?
Att få välja vilket jobb/stil/partner/boende man vill är något vi tar självklart och aldrig skulle ge upp. Och jag tycker att vi ska ha valfrihet naturligtvis. Men alla dessa val gör det nästan omöjligt att se till vad man har och inte hela tiden undra om man tagit rätt beslut.
Människor är inte nöjda med nåt. Någonsin. Man vill ha nytt. Bättre. Mer. Hela tiden.
Nu har jag fast jobb. Och undrar dagligen om jag tagit rätt beslut. Fast jag kan inte se varför det skulle vara fel. Jag har det bra, det är socialt och jag får mer och mer ansvar. Ändå ligger tanken om det finns något annat, lite bättre där ute.
Nya kläder. Finns alltid saker jag vill ha. Mer. Snyggare. Nyare.
Killar? Hur ska mn kunna veta att mn gjort rätt beslut där? Kanske finns någon som är lite bättre. Lite mer. Och om jag väl har bestämt mig för att jag gjort rätt val, är det svårare att erkänna att jag tagit fel beslut än att sluta vara kär.
Det gör att jag för min del alltid hamnar i beslutens limbo. Jag tar inga beslut alls. Jag är så rädd för att ta fel, så jag aldrig vågar göra något som kan vara rätt.
Valfriheten är vacker. Den är vad vi strävat mot. Men fan. I slutändan, gör den oss egentligen till lyckligare människor?
