just be still
Please.
Be still.
Just keep the world from turning for a minute or two, then maybe I can collect my lost thoughts.
You see, they're shattered all over the floor.
Just keep the cars, busses and trains still, so I wont have to run.
You see, my legs wont go faster.
Just keep the radios off.
You see, if I hear that, I cant hear me.
Just dont speak for a while.
You see, I can read you better when you're quiet.
Please.
Just be still.
For a minute or two.
That's all.
Be still.
Just keep the world from turning for a minute or two, then maybe I can collect my lost thoughts.
You see, they're shattered all over the floor.
Just keep the cars, busses and trains still, so I wont have to run.
You see, my legs wont go faster.
Just keep the radios off.
You see, if I hear that, I cant hear me.
Just dont speak for a while.
You see, I can read you better when you're quiet.
Please.
Just be still.
For a minute or two.
That's all.
självinsikt.
Det sitter två tjejer på trikken. Fräscha tjejer. Nystylade, luktar gott.
De täcker näsa och mun med deras halsdukar. Och det tar en liten stind innan jag ser.
Det står en äldre invandrarman vid deras säte. Han har en alldeles för stor kostym, som är trasig. Och den är smutsig. Inte lite lerig. Den är smutsig. Och jag känner det inte, jag står lite längre bort, men jag kan tänka mig att det luktar.
Och jag blir så jävla arg. Jag blir så arg på de tjejerna som sitter och ger varandra menande blickar, jag ser vad dom tänker. Jag blir så jävla arg på att de inte kan visa respekt för någon för att han inte hade samma tur som de i livet. Och jag blir så arg på deras förakt mor en annan medmänniska.
Efter några hållplatseer så blir sätet ledigt bakom dom och mannen sätter sig där. Sätet bredvid honom är också ledigt. Men jag sätter mig någon annanstans, mindre bekvämt. Och börjar gråta.
Jag är precis likadan.
De täcker näsa och mun med deras halsdukar. Och det tar en liten stind innan jag ser.
Det står en äldre invandrarman vid deras säte. Han har en alldeles för stor kostym, som är trasig. Och den är smutsig. Inte lite lerig. Den är smutsig. Och jag känner det inte, jag står lite längre bort, men jag kan tänka mig att det luktar.
Och jag blir så jävla arg. Jag blir så arg på de tjejerna som sitter och ger varandra menande blickar, jag ser vad dom tänker. Jag blir så jävla arg på att de inte kan visa respekt för någon för att han inte hade samma tur som de i livet. Och jag blir så arg på deras förakt mor en annan medmänniska.
Efter några hållplatseer så blir sätet ledigt bakom dom och mannen sätter sig där. Sätet bredvid honom är också ledigt. Men jag sätter mig någon annanstans, mindre bekvämt. Och börjar gråta.
Jag är precis likadan.
uncle tom(as)
Du är inte som Alice i underlandet. Jag tror du vet var du vill, fast du ännu inte låtit det sägas, pga sviktande relevant självförtroende, och därför inte vågat dra upp ankaret. helt OK. Helt normalt för Pauline och många andra. Skillnaden mellan dig och de flesta är att du kommer till den dag när det sker, vilket de flesta aldrig gör. Tar mycket kraft att fundera så djävla mucket som du gör, dina läsare har glädje av detta, men vad du själv har för glädje, mer än att det fördröjer förlösningen, vet jag inte. Klokast av oss alla är du.Men det är ensamt poå toppen. Älskar dig.
ensamt är det nu.
Du fattas.
Och jag älskar dig.
Om jag skulle vara Alica är du katten.
Och jag hade behövt din röst mycket längre.
Halva tiden förnekar jag vad som hänt.
Den andra delen kämpar jag mot paniken. Där någon sitter på mina lungor och jag får ingen luft.
Det var orättvist. För tidigt.
Och det finns inga ord som jag kan skriva som skulle beskriva ens hälften av vad jag känner.
Så.
Jag älskar dig.
jag ber. och jag lovar
Det finns de där människorna omkring oss som man bara tar för givet alltid kommer finnas där. Det finns inte min vildaste fantasi, en värld där dom inte finns. Nu är det där. Det där ögonblicket. Inget vet vad som händer, och det ligger inte i våran makt att påverka.
Så jag ber. Och jag lovar. Jag lovar att bli bättre, jag lovar att visa de som betyder mest att det faktiskt betyder mest. Jag vet att jag är värdelös på att höra av mig som jag ska. Jag är värdelös på att visa hur mycket de faktiskt betyder. Och det är för att jag tar för givet att det finns all tid i världen och göra det på. Men det finns inte tid. Tiden försvinner. Hur mycket jag än kämpar emot, hur mycket min hjärna och mitt hjärta vägrar inse detta, så finns inte så mycket tid jag vill ha.
Jag ber, och jag lovar. Bara dom inte tar honom ifrån mig. Jag kan inte se en tillvaro utan honom.
