linepine

Sååååååå trööööötttt på mig själv.
Saker jag önskar bara kunde försvinna ur mitt huvud är följande;
Vad jag ska bli när jag blir stor. Jag vet fortfarande inte. Och det finns massa saker jag vill göra, och sen bestämmer jag mig inte för något utav det i rädsla att det ska bli fel. Det som händer är ju då att jag bara går omkring och låter tiden rinna mig genom fingrarna. Och kommer förmodligen stå och trampa på samma jävla ställe om ett år. Då ett år äldre. Vill inte vill inte vill inte.

Att jag inte kan bli av med mitt sura humör. Jag känner mig som ett åskmoln som går omkring. Och jag försöker låta bli, men det bara bubblar inom mig. Detta resulterar i att jag börjar gråta över precis vad som helst. "Ville du inte ha lingon till din köttfärslimpa?... men men.. nu har.. jag *snyft* redan *snyft* lagt *snooooor* på det.."

Titta på mig själv i spegeln är ingen bra plan alls.. gahhhhh!! om jag bara kunde få byta utseende helt. Sen någon annan där en stund. Sen ha någon annans röst. Och min garderob!! FYFYFYFYFYFYFYFYFYFY. Ta bara bort!

Ska jag byta jobb då? har ju blivit erbjuden ett annat.. men nej nej nej! Jag trivs där jag är.. det känns bara vardag och det är väl där alla mina problem börjar. Och jag tror aldrig jag kommer lära mig. Då kommer vi till nästa problem. Hur länge orkar Oskar med mig? Ärligt talat. Jag fattar inte. Han är så luuuugn och sansad. Hetsar itne upp sig eller får sån panik som jag får. Och han får framförallt inte panik när jag börjar med mina hysteriska utlägg.. men hur länge orkar han det?

Imorgon ska jag iaf förändra det jag kan. HÅRET!! Helt. ska fan klippas ordentligt. Och färgas.

SÅ det SÅ

Alltså.
Jag förstår inte varför jag inte kan låte mig själv vara lycklig på alla plan samtidigt.
Det är som att om en del i mitt liv fungerar så ser jag till att en annan inte gör det.

I våras/somras så såg jag till att min kropp skulle må bra. Jag jobbade, slutade röka, skötte min kost och sömn. Jag mådde fysikt bra!
Känslomässigt dock mådde jag inte bra alls. Jag var ensam och trasig. Och jag såg till att jag inte skulle må bra där heller och höll fast vid något som inte var bra för mig alls.

Nu. sen jag träffade Oskar. Och mår bättre i själen än någonsin. Då ser jag till att jag inte sköter min kropp. Inte för att jag inte vill sköta den. Mer för att det finns en liten djävul på axeln som ser till att jag inte är helt lycklig. Om jag ser till att det hela tiden finns någonting jag mår dåligt över så mår jag bra. Hur sjukt är inte det?
Jag förstår att det är självdestruktivt. Men om jag "låter" mig själv vara helt lycklig så börjar den lilla figuren "HA! tror du fullaste allvar att det ska vara så här bra? du tror väl inte att du förtjänar att vara lycklig? Man måste jobba hårt för lycka och Lilla Lilla Line, du förtjänar det inte."

Jag är medveten om hur dumt det är. Och jag försöker att inte låta det vara så. Men det fungerar inte. Och jag förstår inte varför jag har en sådan djälvul som bråkar med mig. Vart kommer det ifrån? Vad är det som gör att jag inte skulle förtjäna hel lycka?


Det är detta jag måste börja jobba på nu. Jag måste skärpa mig. Jag vill inte röka. Jag vill inte äta konstigt. Jag vill inte komma tillbaka till barnmroskan och skämmas. Jag vill inte missa rugbyn för att jag inte kan sköta mig.

Jag är lycklig med Oskar. Och jag vill bli sams med mig själv. Jag är trött på att bråka med själv. Och jag får helt enkelt ta smällen som blir (om den blir) när den kommer. Det blir då jag får skylla mig själv för att jag mår dåligt. Måste låta mig själv.

Jahapp. Då har man gått in i vuxenvärlden på riktigt.
Inte nog med att jag numera måste betala för VUXEN på tågen.. jag får inte längre gå till ungdomshälsan.
Jag älskade ungdomshälsan. Jag och Carro gick dit när vi var yngre bara för att prata lite med de som jobbade där. Och där gick jag i tio år. De hälsar på mig ute på stan och sånt, de känner mig och har sett varenda liten del i min själ. Och nu får jag inte gå dit mer. Nu måste jag gå dit alla stora barna går. Barnmorskemottagningen.
Ganska nervöst vill jag bara tillägga.

Efter lite vägning och mätning så konstaterade hon (som alla andra doktorer) att jag hade lite för högt BMI. Jag hatar BMI. Det säger ingenting. Ja, jag väger mycket. Men för helvete. Hennes mätning gör ju att jag inte fpr P-piller. En ganska smart Line dock som med lirkande och blinkande får som hon vill. I tre månader. Sen ska jag tillbaka och göra en ny mätning.

Summa kardemumma. Jag ska B-A-N-T-A.
Sköjj. Nej. Men jag kan fan inte med och komma tillbaka om tre månader och det inte har hänt något.
Jag svor att jag inte skulle banta mer. Men ojoj. Kanske skulle det ändå nu.

Inget mer gottande här inte. Och kanske skulle låta bli, den inte alla gånger så nyttiga, maten på jobbet. Välja det bättre alternativet. BLABLABLABLABLABLABLABLA.
Gillar det inte.
Men gör det ändå. För jag ska tydligen ha lite karaktär.

... i kroppen..
träningsvärk allan!! Men ganska skönt.

Det är träning som gäller nu. Träning och oskar.
Jobba får komma lite efter.. har tom tänkt att dra ner lite på arbetstiderna. Jag behöver faktiskt inte jobba hela tiden längre. Jag har för första gången en anledning att inte jobba jämt. Jag tycker om att bara vara hemma med Oskar. Konstigt men sant.
Och jag tycker att det är värt att inte jobba hela tiden för att träna. Nu måste det tränas. Och den här jävla rökningen ska tas tag i. IGEN. Är så trött på att hålla på med det, men likt förbannat så börjar jag igen efter  varje gång jag slutat. Blir rätt trött på mig själv..
Kan trösta mig med att jag iaf inte röker lika mycket nu när jag börjar jobba igen. Och det är skönt!

Har inget intressant att skriva mer.. Men det kommer. Händer alltid konstiga grejer så det får komma sen.

over and out.