linepine

Jag har konstant letat ord hur länge som helst nu. Någonting som kan förklara vad jag känner. Någonting som kan förändra det sinnestillstånd jag befinner mig i.
Någonting som kan förklara oron som ligger och gror. Vad är jg rädd för?

Att saker ska fungera. Jag är rädd för att saker ska fungera. Ju mer det funkar, desto mer förlorar jag i slutändan. Jag kan känna tärarna bakom min algonlock, och jag lyckas precis hålla tillbaka dom. För man kan inte hålla på och gråta hela tiden. Det får finnas gränser.
Pratade med Nicole igår. Usch. Jag vet att jag håller mig borta från människor jag har nära hjärtat när jag är långt borta. För det gör ont att sakna. Det är nog anledningen till att jag är värdelös på att höra av mig hem. Värdelös att höra av  mig till vänner. För att jag är inte där. Och det gör ont att sakna. Fegt. Jag vet.
Saknar NZ. Landet.
Nu när jag har varit i norden i över ett år kommer jag på mig själv med samma frågot jag lämnade med för tre år sen. En undran över det materiella och vad det är som gör oss lyckliga egenltigen.  Om jag skulle klara av att leva som många andra och ändå ha viljan att leva kvar. En fråga som jag inte kan svara på. Jag lärde mig på NZ att jag inte behövde handla. Här? vet inte. Jag känner att jag bara vill ha vill ha vill ha vill ha.
Jag har fått tillbaka samma demoner.
Om jag bara köper den där jackan. Om jag bara gäår ner 10 kg. Om jag bara tränar varenda dag. Om jga bara tar bort allt godis. Och sen tar jag bort allt annat.

Ställa orimliga krav på mig själv, som jag vet att jag inte kan uppnå, bara så jag kan sparka lite till på mig själv om hur värdelös jag är som inte ens klarar av detta lilla. Pinsamt Line. Klarar ju ingenting. Alla andra kan ju! andra har iallafall lite självdisiplin. Du är pinsam Line. Inte konstigt att du oroar dig för att människor ska lämna dig. Jag hade lämnat mig själv om det var möjligt.

Det ytliga tar över. Och jag står och fattar ingenting. För det är inte så jag vill leva. Men det är som en stor virvel som suger in en. Den suger in alla.

Jag kommer nog att fundera ut den här också. Men det är svårt att försök alista ut vad lycka är när man bor i en stad där jag dagligen blir proppad med dåligt samvete. Man ser människor som har det 78 resor värre än vad jag har, ändå sitter jag och lipar över skit. Jag har ingen rätt att må dåligt. Jag vet det. Ändå ligger det där.

Ja. Känns väl inte annorlunda idag mot alla andra dagar. Men jag är lika lycklig som vanligt och älskar att jag haft en helg med Oskar! Bara jag och Oskar. Att vakna ohc bara ligga kvar i sängen och mysa! bästa känslan i världen!


Pauline <3 Oskar

Tänk att en sån enkel sak som att jag får se Oskar varje dag gör att jag är hel. Jämt.

Att få städa tillsammans. Att få vara bara vi. Galet. Att alltid få känna hans doft.
Fan. Jag kunde inte föreställa mig att detta skulle hända. För lite mer än 6 månader sen visste jag inte ens att Oskar fanns.

Sjukt.
Sjukt.
Sjukt.
Sjukt.
Älskar dig.

Fick ett mail om att det inte blir ett 15 manna lag med VRK i sommar. Vilket egentligen inte var oväntat, det är mycket folk som fattas.. Och jag hade precis suttit och skrivit upp Vrk's matcher och Oslos matcher för att se om det gick att lösa så jag spelade för båda. Av den enkla anledningen att jag vill ju bo i Oslo, och spela med hemma.
Men jag kan inte spela med Vrk om jag inte tränar rugby. Och då får jag träna med Oslo. Och jag kan inte bara träna med dom men inte ställa upp på matcher. Känns inte så himla lajban. Så jag räknade ut att det var bara en match som krockade.
Det skulle bli en hel del resande. Men det fick det vara värt!

Men när jag fick mailet om att det inte blir ett lag så togs beslutet åt mig. Bitterljuvt. Oh ja. Jag vill att VRK ska spela. Jag känner med de tjejer som inte får spela nu. Men samtidigt så är det skönt att jag inte behövde ta ett beslut. Hemskt det låter. Men det är som det är bestämt.


Jag fortsätter träna.
Bästa!

Och spela.
Och tränar ännu mer.
Jag kan faktiskt fortfarande åka med på turneringar och sånt. Och jag hoppas att jag är välkommen i mitt HEMMALAG. Det laget som finns i mitt hjärta jämt. Konstigt det där. Det är "bara" en sport.
Men det här sporten räddade fan livet på mig. Och människorna som finns där är fantastiskt viktiga. Jojjo. Kan inte beskriva hur mycket jag respekterar henne. Och ser upp till henne. Hon är grym! Och det är inte jättemånga som jag har den respekten för!

Så. Trots att det sjukt tråkigt att det inte blir nån säsong. Så är det en stor beslutsamhetsten som trillar av mig.