lugn Line.. lugn..

Jag försöker. Jag tvingar på lugnet. Men det är så jävla svårt.
Jag vet att det är som det är. Jag vet att Oskar jobbar. Jag vet att han inte har tid, jag vet att han inte kommer hem för att vara dum. Och jag vet att det inte är hans val.
Jag vet jag vet jag vet.
Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Jag vet inte hur jag ska kunna le och låtsas som att allt är bara bra, när det inte är det. Inte att jag behöver Oskar för att överleva dagen. För det är som han säger. Jag har massa och göra. Men jag saknar honom. Nåt så fruktansvärt. Och när jag trott att han ska komma hem dom senaste dagarna och hela tiden blir ledsen, för att det blir inte så. Och jag vet att det är 3 eller 4 veckor till kvar. Då blir jag ledsen. Och då blir jag ingen kul flickvän. Det blir inte kul att prata med mig. För det samtalet blir bara fullt av skuld och sårade känslor. Och jag vill inte vara den personen. Jag vill inte vara någon som en annan frår dåligt samvete för.
Men samtidigt så kan jag inte låtsas att jag klarar det här alldeles fantastiskt. Och helt ärligt så blir jag ledsen när det verkar som att han klarar det alldeles utmärkt utan mig. Jag blir otillräcklig, och kan inte hjälpa till med något. Och jag vill ju vara stödet. Jag vill vara stöttepelare, rådgivare, och den som får honom att slappna av.
Jag vet inte.
Jag tror på oss. Jag älskar Oskar. Jag litar på Oskar.
Jag vill bara att han ska komma hem.

jaha

Har precis suttit och skrivit jordens inlägg om hur trött jag är på allt. På precis allt!
Men det försvann. Kanske inte var meningen att jag skulle lägga ut det då.
Kanske.

nyheter...

Sitter numera ofta och läser nyheterna på nätet. Fullt uppdaterad (läs, låt mig inte vara själv med mina tankar, jag sysslesätter mig med att läsa diverse artiklar varje stund jag är fri)

Men inbland. Seriöst. Debatt!!! Ska man få ha shorts på sig på arbetsplatsen?
"som man ska man inte ha det, det ar respektlöst mot kollegor och klienter, men som kvinna är det annorlunda, män gillar ju att se bara ben"

Okej. Bra sagt. Respektöst?? att ha shorts på sig? på riktigt? om det är 25 jävla grader varmt, vem vill gå i långärmat och långa byxor? det är ett par BEN. Fötter kan jag kanske sträcka mig till att dom ska vara i ett par skor. Men ett par BEN? Men kvinnor får visa benen. Men är det nån viktregel på det då? att du får inte visa benen om dom inte är snygga? För då kan ju jag och alla mina lagkamrater snällt ha långa brallor hela sommaren eftersom vi har rivsår och blåmärken precis överallt, och det är varken snyggt eller sexigt. Och sen kanske man ska ta och ha en regel för att man bara får ha bruna ben. För bleka vinterben är kanske inte att föredra. Så alla ni kvinnor som INTE solat solarium under sommaren (eller inte har rätt pigment) TA PÅ ER LÅNGBYXOR!
Vilken jävla idiot.

Trött blir jag!

på riktigt`??

Såhär såg det ut den 24 maj 2010.



Jag vill inte vara grinig för att Oskar jobbar, det är klart att han måste få jobba. Men jag blir ju precis knäpp i huvudet.
Och tror att han inte älskar mig längre för att jag inte får konstant bekräftelse (vilket jag fått innan). Och det är klart. Vem orkar med att ge mig konstant bekräftelse precis hela tiden, jag hade också tröttnat på mig själv. Så det är inte konstigt om han också gör det.
Jag måste lära mig bara. Men det är lättare sagt än gjort. När jag de senaste tio månaderna fått minst fem SMS och tre telefonsamtal om dagen, bara för att han saknar mig. Och nu.. jag fick ett. I morse. Och jag vet att han är iväg, och att det är mycket.

Jag blir bara så jävla rädd... helt fruktansvärt rädd.

Det är väl bara att bita ihop antar jag. Och gilla läget. Men jag gillar det inte. Alls.

Vill att sommaren som, alla längtat till så, ska vara vara över. Jag är klar med det här nu. Tycker det ska bli höst igen och att Oskar ska komma hem och sova med mig varje natt, precis så som det ska vara.



PINSAMT!!!

nu? nu känner jag såhär. BLA.


RSS 2.0