linepine

Såhär såg det ut den 24 maj 2010.



Jag vill inte vara grinig för att Oskar jobbar, det är klart att han måste få jobba. Men jag blir ju precis knäpp i huvudet.
Och tror att han inte älskar mig längre för att jag inte får konstant bekräftelse (vilket jag fått innan). Och det är klart. Vem orkar med att ge mig konstant bekräftelse precis hela tiden, jag hade också tröttnat på mig själv. Så det är inte konstigt om han också gör det.
Jag måste lära mig bara. Men det är lättare sagt än gjort. När jag de senaste tio månaderna fått minst fem SMS och tre telefonsamtal om dagen, bara för att han saknar mig. Och nu.. jag fick ett. I morse. Och jag vet att han är iväg, och att det är mycket.

Jag blir bara så jävla rädd... helt fruktansvärt rädd.

Det är väl bara att bita ihop antar jag. Och gilla läget. Men jag gillar det inte. Alls.

Vill att sommaren som, alla längtat till så, ska vara vara över. Jag är klar med det här nu. Tycker det ska bli höst igen och att Oskar ska komma hem och sova med mig varje natt, precis så som det ska vara.



PINSAMT!!!

nu? nu känner jag såhär. BLA.