linepine

Jepp.
Jul.
Tusen tankar som snurrar. Ibland önskar jag att jag var på andra sidan jorden igen. Inte för att jag inte trivs här. Men jag hade sluppit uppdelandet av jul.
Skilsmässobarn. Det är det vi kallas.
Och trots min ålder, att jag nu är vuxen, så ligger ångesten och vilar som ett tungt täcke över jul.
Jag blir bara full av skuld.
Det enda jag vill är att äta med familjen och njuta av det faktum att vi sitter ner allihopa för en gångs
skull och lyssnar till varandra. Men jag blir bara stressad över det faktum att jag har en familj.

Jag vet inte hur pappa har. Vet inte om han läser här.
Tror inte det. Tror det är lättast att inte göra det. Kanske inte värt att lära känna mig nu. Men jag
önskar att vi kände varandra. Jag önskar att det var självklart att vi sågs varje jul. Eller iaf självklart att vi pratade en gång i veckan.
Jag ser fram emot att åka iväg till Karlstad och fira med Oskars familj också. Men det ger mig
ångest att dela på det igen. Att få ihop det har varit jobbigt. Att vara ledig på julafton är jobbigt.
Att inte vara med min familj när jag har chansen.
Men jag vill verkligen vara med Oskar också.
Jag ska inte klaga.
Men jag kan inte hjälpa det heller. Jag vill inte ha känslan över att hur jag än gör så blir någon besviken. Jag vill inte göra andra besvikna. Men jag kan inte heller dela mig själv på fyra och vara överallt samtidigt..

På det får jag helt plötsligt ännu mer dåligt samvete för att jag får ångest över att jag har människor som vill ha mig där. Jag har min familj. Jag har mina vänner. Jag har Oskar. Jag har tom Oskars familj. Och det är mycket kärlek.
Det finns de som inte har en tredjedel av det.
Och så sitter jag och tycker det är jobbigt. Fan för mig ibland.


Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur jag känner utan att det finns någon som tar illa vid sig. Och det är inte det som är meningen. Jag bara tycker att jul är jobbigt. Jag tycker det är svårt med högtider som innehåller familjen och sånt.

Skilsmässobarn. Det är det vi kallas.

Nu är jag så trött på idioter.
Kan ju säga med en gång att det inte är Oskar så det inte misstolkas. Oskar är fortfarande den mest underbara. Och ganska ovanlig.

Jag har mer än en vän, mer än fyra skulle jag nog tom säga som det senaste blir riktigt kasst behandlade.
Det är killar som är gifta (!) eller killar som e typ halvt fula och halvt socialt handikappade, som lyckas lägga vantarna på någon av mina vänner. Och man kan se tusen mil bort att mina vänner är så sjukt alldeles för bra för dessa killar. Att de inte förtjänar dom. Alls.
Man ser att det är skillnad i allt. Respekten mest.
Det är tjejer som vill träffa en vanlig kille. Någon som kan få dem att känna sig trygga.
Dom får en stor näve skit och en loska i maten.

Det slutar med att killen dumpar tjejen. Och jag fattar inte. Jag kan inte för mitt liv förstå det.

Och hur ska man göra för att dessa pojkar ska lära sig behandla tjejer med lite respekt?
Tyvärr är det så att det kommer inte hända förrän vi flickor själva kräver det.
Men vi alla måste.
Måste sluta sparka på oss själva när vi ligger. Jag ser det jämt. Hur vi trycker ner oss själva i skorna och ser till att vi minsann inte tror att vi är något. För det är "fult".
Jag gör det själv.

Men jag blir bara ledsen med alla mina vänner. Jag blir ledsen för jag vet vilka otroliga människor dom är. Och på deras humor, charm och inteligens, så är de dessutom sjukt snygga.
Så varför varför varför kan det inte finnas någon för dom som inser vilken jävla tur dom har att de ens får andas i samma rum som henne.

Trött på killar blir jag.
Puckon.

Seriöst nervös. Ja.

Jag borde bara lugna ner mig. Borde bara inte få panik förrän jag sitter och inte kan betala mina räkningar.

Nej. Jag tror inte det kommer bli så.
Men fan vad nervös jag är.
Vilken seperationsångest jag börjar få.
Vad är det jag lämnar?
Ja. Jag kommer tillbaka i sommar. Jag vill spela en säsong till. Tror jag kommer få pendla på lördagarna de första matcherna, men sen kommer jag vara hemma hela sommaren.
Men fan.
Jag bara vill att det ska lösa sig nu.

Jag är nervös att det ska skita sig totalt.

Gud. Jag måste bara släppa det en stund.

Men släpper jag det kommer julångesten. Damn. Den gillas inte. Någonstans.
Det ska handlas julklappar, det ska handlas gran, som ska kläs. Detta året ska jag även fira jul på två ställen.
Måste ringa nån också. Detta samtal får mig att nästan vilja somna ocj vakna efter jul.

Fasiken. Kan det bara inte bli Januari.
Kan jag bara inte få vara på plats.

Ska sluta gnälla nu. Gillar inte mig själv mycket med allt gnäll faktiskt.

Fokusera på det bra.

Jadu.
vad säger man?
Jag och Oskar har en lägenhet i Oslo. Jag flyttar.
Ihop med Oskar.
Planerat.
Kan nog vara det mest vuxna beslut jag tagit någon gång.

Jag och Oskar ska ha en lägenhet ihop. Som vi betalar ihop. Vi ska köpa nya möbler.
Ihop.
Kan inte säga att jag inte är nervös. Jag är inte rädd för att jag och Oskar inte ska funka. Jag kan tom sträckamig till att jag är säker på det. Jag och Oskar är så stadiga så det nästan är löjligt.
Men jag är nervös för allt runtomkring.
Tänk om jag och Oskar inte får jobb. Tänk om.
Då har vi satt oss i en sån sjukt illa ekonomisk situation så det inte ens är kul.

Okej. Jag kan inte säga att jag tror att jag inte får jobb. För jag tror det. MEN TÄNK OM.
Har alltid löst sig förr. Men någon gång ska vara den första. Och jag kan inte hjläpa att tänka att man inte får allt. Att innan så har jag inte haft en Oskar och då kan få jobb kastandes på en fastän Sverige har ekonomikris. Men nu har jag en Oskar. Då kanske balansen säger att jag inte har lika tur med jobb..
fan.
Det är väl det.

Sen måste jag hitta en klubb att träna med. Har fått Oskar sugen på rugby också :P visste att han skulle ge efter!

Dec nu.
Snart jul.
Snart jan.
Tråkigt att bara ha 3 veckor kvar hos Krille på jobbet. Det är människa jag kommer sakna något enormt!

Blir nästan gråtmild när jag sitter och skriver. Jag ska få bo ihop med mannen jag älskar och i samma stad som Annika.
Jag ska flytta.

shit.