linepine

Jepp.
Jul.
Tusen tankar som snurrar. Ibland önskar jag att jag var på andra sidan jorden igen. Inte för att jag inte trivs här. Men jag hade sluppit uppdelandet av jul.
Skilsmässobarn. Det är det vi kallas.
Och trots min ålder, att jag nu är vuxen, så ligger ångesten och vilar som ett tungt täcke över jul.
Jag blir bara full av skuld.
Det enda jag vill är att äta med familjen och njuta av det faktum att vi sitter ner allihopa för en gångs
skull och lyssnar till varandra. Men jag blir bara stressad över det faktum att jag har en familj.

Jag vet inte hur pappa har. Vet inte om han läser här.
Tror inte det. Tror det är lättast att inte göra det. Kanske inte värt att lära känna mig nu. Men jag
önskar att vi kände varandra. Jag önskar att det var självklart att vi sågs varje jul. Eller iaf självklart att vi pratade en gång i veckan.
Jag ser fram emot att åka iväg till Karlstad och fira med Oskars familj också. Men det ger mig
ångest att dela på det igen. Att få ihop det har varit jobbigt. Att vara ledig på julafton är jobbigt.
Att inte vara med min familj när jag har chansen.
Men jag vill verkligen vara med Oskar också.
Jag ska inte klaga.
Men jag kan inte hjälpa det heller. Jag vill inte ha känslan över att hur jag än gör så blir någon besviken. Jag vill inte göra andra besvikna. Men jag kan inte heller dela mig själv på fyra och vara överallt samtidigt..

På det får jag helt plötsligt ännu mer dåligt samvete för att jag får ångest över att jag har människor som vill ha mig där. Jag har min familj. Jag har mina vänner. Jag har Oskar. Jag har tom Oskars familj. Och det är mycket kärlek.
Det finns de som inte har en tredjedel av det.
Och så sitter jag och tycker det är jobbigt. Fan för mig ibland.


Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur jag känner utan att det finns någon som tar illa vid sig. Och det är inte det som är meningen. Jag bara tycker att jul är jobbigt. Jag tycker det är svårt med högtider som innehåller familjen och sånt.

Skilsmässobarn. Det är det vi kallas.