no return
Det spelar ingen roll hur mycket man lovar. Spelar ingen roll hur många mirakel man ber för. Ibland går det inte. Ibland samarbetar inte universum.
Jag försöker fortfarande låtsas som ingenting har hänt. Tomas är hemma i småland, eller kanske och jobbar.
Jag försöker att inte drunkna i själmömkan. Fast jag vet hur dålig jag var på att visa hur viktig han var för mig. Jag önskar att han visste vilken stabilitet han var i min värld. Att han förstod att han var den jag ansåg mig själv likna. Att han var en otrolig förebild, och om jag ens lyckas bli hälften så varm och klok som honom, har jag lyckats mer än jag trodde.
Det gick så fort. Jag tog för givet att det skulle gå bra. Att han skulle klara sig och finnas kvar. Hade inte en tanke på att det här kunde hända.
Jag trodde jag skulle ha all tid i världen att skriva. För honom.
Be honom läsa.
Han var en pelare som höll en del av mig uppe. Nu är det ras.
Jag kan inte skriva om något annat. För han kommer inte läsa. Det är själviskt. Men jag väntade alltid på hans synpunkter. Och kommer nog inte sluta göra det.
Jag kan inte skriva bort den sorg jag känner. Och det är nytt, för skriva har varit min ventilation i år. Och nu kan jag inte ens det. Kan inte skriva ordentligt för mig själv. Ännu mindre för någon annan.
Vad jag ska göra, vet jag inte. Hur jag ska känna, vet jag inte. Hur jag ska hitta tillbaka, kommer jag någonsin veta?
Jag försöker fortfarande låtsas som ingenting har hänt. Tomas är hemma i småland, eller kanske och jobbar.
Jag försöker att inte drunkna i själmömkan. Fast jag vet hur dålig jag var på att visa hur viktig han var för mig. Jag önskar att han visste vilken stabilitet han var i min värld. Att han förstod att han var den jag ansåg mig själv likna. Att han var en otrolig förebild, och om jag ens lyckas bli hälften så varm och klok som honom, har jag lyckats mer än jag trodde.
Det gick så fort. Jag tog för givet att det skulle gå bra. Att han skulle klara sig och finnas kvar. Hade inte en tanke på att det här kunde hända.
Jag trodde jag skulle ha all tid i världen att skriva. För honom.
Be honom läsa.
Han var en pelare som höll en del av mig uppe. Nu är det ras.
Jag kan inte skriva om något annat. För han kommer inte läsa. Det är själviskt. Men jag väntade alltid på hans synpunkter. Och kommer nog inte sluta göra det.
Jag kan inte skriva bort den sorg jag känner. Och det är nytt, för skriva har varit min ventilation i år. Och nu kan jag inte ens det. Kan inte skriva ordentligt för mig själv. Ännu mindre för någon annan.
Vad jag ska göra, vet jag inte. Hur jag ska känna, vet jag inte. Hur jag ska hitta tillbaka, kommer jag någonsin veta?
