no return
Jag försöker fortfarande låtsas som ingenting har hänt. Tomas är hemma i småland, eller kanske och jobbar.
Jag försöker att inte drunkna i själmömkan. Fast jag vet hur dålig jag var på att visa hur viktig han var för mig. Jag önskar att han visste vilken stabilitet han var i min värld. Att han förstod att han var den jag ansåg mig själv likna. Att han var en otrolig förebild, och om jag ens lyckas bli hälften så varm och klok som honom, har jag lyckats mer än jag trodde.
Det gick så fort. Jag tog för givet att det skulle gå bra. Att han skulle klara sig och finnas kvar. Hade inte en tanke på att det här kunde hända.
Jag trodde jag skulle ha all tid i världen att skriva. För honom.
Be honom läsa.
Han var en pelare som höll en del av mig uppe. Nu är det ras.
Jag kan inte skriva om något annat. För han kommer inte läsa. Det är själviskt. Men jag väntade alltid på hans synpunkter. Och kommer nog inte sluta göra det.
Jag kan inte skriva bort den sorg jag känner. Och det är nytt, för skriva har varit min ventilation i år. Och nu kan jag inte ens det. Kan inte skriva ordentligt för mig själv. Ännu mindre för någon annan.
Vad jag ska göra, vet jag inte. Hur jag ska känna, vet jag inte. Hur jag ska hitta tillbaka, kommer jag någonsin veta?
det kallas att sörja, kära line... o det verkar du göra på ett bra sätt...
där ingår självömkan (att det är synd om DIG) för att han är fysiskt borta...
där finns ilska ( han fick minsann inte lämna dig just nu, det var inte läge)...
skuld/skam för egen del (varför du tog så lätt på att han blev sjuk o att du inte ställde upp mer när hans fanns i livet)...
o alla andra "konstiga" känslor, funderingar som följer av att ställas inför ngn som inte är greppbart eller ngt man inte förstår...
även om han inte finns fysiskt, finns han o kommer alltid att finnas med dig... o du kommer att ha fortsatt nytta av honom... i olika (svåra)situationer kommer du att kunna fråga dig "hur skulle Thomas ha sagt/tänkt/tyckt/gjort..." o då kommer hans kunskap/klokskap leva vidare genom dig...
så älskade line, hur skulle Thomas ha velat att du tacklar den situation du befinner dig i nu, vilka råd skulle han gett dig???
ha det så bra o keep up the spirit!!
Älskade Line, jag kan inte beskriva det klokare än vad gullungens pappa gjort.....men jag förstår precis hur du känner eftersom jag också sörjer (på mitt sätt, liksom du på ditt). Men tänk på vad Thomas själv hade sagt, jag kan höra honom ibland, och han hade sagt precis så, jag finns här för er, jag stödjer er, jag skrattar med er och jag gråter med er när det är läge för det. Men ni lever vidare och ni skall göra det bästa av det för ni har så många goda förutsättningar och talanger. Och jag älskar er för alltid! Och Line, du skall bli författare!
Dessutom så säger jag och nu är det mamma som talar, en stoltare mamma över sina barn och "svärsöner" än den här finns inte, ni är dom finaste människor jag vet, respektfulla, insiktsfulla, kommunikativa, öppna, roliga, kramgoa! jag älskar er också! Mamma
