linepine

Shoppingförbud.
I två månader.
Eget beslut. Trött på att inte uppskatta vad jag har. Min garderob kräks ut kläder och ändå vill jag bara ha mer.

Men aj. Det gör ont. Vilket är ytterligare ett bevis på att jag måste sluta handla. Det är som ett väldigt tungt beroende som ger småsmå doser av lycka varje gång jag köper något. Det är inte bra. Lyckan ska inte komma från kläder eller saker.

Så. Jobbigt att vänja mig av. Men jag behöver verkligen.
Många tårar blir det nu. Fy fan vad löjligt.

Men det kommer kännas bra när jag inte längre är slav under ting.
Mmm. Kommer kännas bra sen.

Over and out.

Jag tappade precis fullständigt fotfästet och paniken tog över.
Jag bor för dyrt, lever för dyrt. Köper för mycket, varför? För att slippa ha på mig kläder som påminner om förr.
Vad gör jag om jag blir av med jobbet? Då sitter jag där. Med sjuuuukt hög hyra för en person.
Vad håller jag på med? Vart är jag påväg?
Usch.
Det var någon som ryckte undan mattan, och det med kraft. Fan.
Börja om.

Klarar hjärtat egentligen att bli krossat?
Om en liten del går sönder barje gång jag kollar på min arm, eller låter tankar/fantasier sväva fritt, och måste påminna mig själv om verkligheten. Hur länge fungerar det?

Jag mår egentligen bra. Jag känner mig bara fortfarande halv och lurad på något jag trodde så fullständigt på. Och jag blir matt över att påminna mig själv om verkligheten.
Jag har det fantastiskt och jag är lycklig. Men det fattas en stor bit av mig själv, som jag inte vet hur jag ska få tillbaka, eller om jag någonsin kommer att få den tillbaka.

Jag avskyr att vara likgiltig. Kunde varit skönt om jag var det för att 'man bara är det ibland'. Men så fungerar det inte.
För mig så handlar det oftast om att jag lyckats (med det som kämpat mig till hela tiden) att stänga ute allt vad känslor heter. Men när jag väl är här, så vet jag att det bara är en tidsfråga innan det brister. Hur det brister är alltid en överraskning. Det kan vara den minsta lilla sak som bara kommer över mig, och river upp hela mig till ett blödande sår, eller så ger jag mig ut och medvetet ställer till det på något sätt. Så jag får något att känna nåt för (vilken känsla som helst, bara jag får känna).
Nu hänger jag upp mig på att jag väljer och åka till stallet två ggr i veckan. Varför det är jobbigt? Jo, för jag gör det bara för mig. Det gynnar ingen annan att jag åker till stallet och slutar vara tillgänglig på telefon i några timmar. Jag gör det inte för att förbättra mig på nåt sätt. Jag bara gör det för att det är skönt. För att hästar luktar gott. För att dom blir glada av att springa. För att man kan pussa dom på mulen, och den är alltid varm. Egoistiskt. Jag gör något bara för mig.

Det. Är. Jobbigt.

Valfrihet i all sin ära och glans, men jag kan inte vara den enda som känner mig låst av alla dessa alternativ?
Att få välja vilket jobb/stil/partner/boende man vill är något vi tar självklart och aldrig skulle ge upp. Och jag tycker att vi ska ha valfrihet naturligtvis. Men alla dessa val gör det nästan omöjligt att se till vad man har och inte hela tiden undra om man tagit rätt beslut.
Människor är inte nöjda med nåt. Någonsin. Man vill ha nytt. Bättre. Mer. Hela tiden.
Nu har jag fast jobb. Och undrar dagligen om jag tagit rätt beslut. Fast jag kan inte se varför det skulle vara fel. Jag har det bra, det är socialt och jag får mer och mer ansvar. Ändå ligger tanken om det finns något annat, lite bättre där ute.
Nya kläder. Finns alltid saker jag vill ha. Mer. Snyggare. Nyare.
Killar? Hur ska mn kunna veta att mn gjort rätt beslut där? Kanske finns någon som är lite bättre. Lite mer. Och om jag väl har bestämt mig för att jag gjort rätt val, är det svårare att erkänna att jag tagit fel beslut än att sluta vara kär.
Det gör att jag för min del alltid hamnar i beslutens limbo. Jag tar inga beslut alls. Jag är så rädd för att ta fel, så jag aldrig vågar göra något som kan vara rätt.

Valfriheten är vacker. Den är vad vi strävat mot. Men fan. I slutändan, gör den oss egentligen till lyckligare människor?

Det är statusen på tankarna idag. Hände alldeles för mycket drama och konstiga saker i början på det här året. Så nu har jag inte ens energi att tänka.

Drar till teneriffa i mars, estland i april, rugby hela sommaren, så precis idag är jag helt utmattad av allt som ska hända.

Av själen?
Kroppen?
Tankarna?

Fick återigen att fantastiskt råd av någon igår angående mina on/off paniklägen.
'du får ju helt enkelt sluta tänka så mycket!'
No shit Sherlock!

Aja. Iaf.
Det är dags för en rening. Jag vet precis vad jag pysslat med de senaste månaderna.
Och jag tror jag har fått det ur systemet (tror!)
Så dags för reningen. Avslappningen. (!!!!!!) det faktum att det är värt att vänta på något som är värt det.
Over and out!

Not!

Jag har (som alla andra år) behandlat dec som nån frimånad, från allt. Så det enda jag gör är att BARA göra saker jag vill. Typ äta godis till frukost, sitta på fik i flera timmar istället för att träna, äta hämtmat istället för att laga osv.
Nu är det kanske inte farligt för resten av mänskligheten att göra detta, men heter man Line, så går man upp tre kg av att titta på en aladdinask.
Så nu får jag snällt engarera mig i det tråkigaste jag vet. Tänka på vad jag äter.
Jag tycker egentligen det är skönt, för jag slipper vara svullen och ha ont i magen av allt jag inte bör äta. Men jag tycker det är tråkigt!
Träningen är väl ingen fara (även om det är sjukt tråkigt att träna inför en säsong) men träningen är mer naturlig och skön.

Ja. Det här blir kuuul! Nästa år ska jag lära mig att dec är en vanlig månad precis som alla andra och att jag kommer få bita i det sura äpplet i jan som alla andra år, om jag gör likadant igen.

Jahapp. Då börjar väl allvaret igen då!