linepine

2011
Var året som allt gick åt helvete.
Nä jag ljög. Inte allt.
Jag fick fast jobb på bästa platsen, tjänar bra. Jag fick kontakt med pappa på ett nytt (men mycket bra sätt).
Jag flyttade till bästa lägenheten, och behöver inte flytta på mig för att jag är ensam (läs bra betalt).
Jag blev kapten (och vann priser) i oslo.
Jag skaffade hjälp att hitta mig själv igen. Jag letar i min själ dagligen för att hitta vad jag känner är bäst för m i g.

Mindre bra 2011.
Jag tappade förtroendet för människan jag aldrig trodde jag skulle ens behöva fundera över att förlåta.
Jag är 28 och börjar om på nytt.
Jag måste lära mig lita på människor igen.
Jag har aldrig haft så många frågor om meningen med livet, som nu.
Inte bara jag har haft ett otroligt jobbigt 2011, och jag är faktiskt glad att det är över. Men jag hoppas innerligt att i 2012 kommer jag och dom jag älskar få det lättare!

2012 kommer jag göra följande;
Jag ska följa min magkänsla, oavsett.
Jag ska säga min mening, mina känslor och skriva ner dom.
Jag kommer med all sannorlik förälska flera gånger om, kanske tom med bli kär, men jag kommer låta mig själv känna allt jag känner!

Bring on 2012, its gonna be legen...wait for it... Fuckingdary!!!!

Mmmm... För det är tydligen så att om man är för rak så kanske den stackars pojken blir rädd.
Just det jag glömde, han är ju man.. Och därmed slipper denna att ta ansvar eller förklara sig. Och jag ska som snäll flicka sitta och vänta på att denna pojke/man ska höra av sig (eller inte). Inte nog med detta, jag ska dessutom ha förståelse för allt! Jag ska förstå att det inte funnits tid, jag ska förstå det hemliga meddelandet han skickade via telepati till mig, jag ska förstå hur jobbigt det var för HONOM att göra slut, för han grät mest. Jag ska förstå att jag inte får svar på raka frågor för dom VET inte. Säg det då? J a g. V e t. I n t e. Tre ord. Tio bokstäver. Men ett svar iaf.
'line gör inte så, dom blir skrämda' just det ja. Jag glömde. Peeeniis hade dom ja. Jag ska genast skärpa mig och sätta på mig mitt bästa leende och låtsas som att jag tar saker med en klackspark.

Och gud förbjude mig om jag säger att jag hellre somnar tillsammans med någon än ensam. För det mina vänner är INTE att vara en självständig modern kvinna!!

Jag tror att en stor del av mitt sista år (doktor, mediciner och gruppterapi) ligger naturligtvis i att jag tar på mig ansvar för ALLA. Men också i (som jag sagt förut) att mina mest självklara instinkter och magkänslor blir med en gång nedröstade av samhällets kod. Man ska helt enkelt inte bete sig som mig. No sir.

Men vet ni? Jag gör ingen illa. Jag stöttar mina nära. Jag behandlar människor jag möter med respekt, så jag kan faktiskt få vara hur jag vill.

Jag svor att jag inte skulle bli bitter. Det är jag inte. Men jag är tveksam till människor. Spelar nog ingen roll ändå, för jag kommer ändå kasta mig in i nästa känsla som kommer över mig. För det är JAG.

Kag ger fullständigt upp på att någonsin förvänta mig raka sanningar från någon.
Är människor så i allmänhet eller är det bara mot mig folk känner att man kan komma undan med att inte säga som det är?
Det är inte konstigt att jag tvivlar på allt som kommer ur en annans människas mun, för det är så otroligt få människor som kan säga sanningen, eller faktiskt stå för vad dom tänker. Det låter alltid väldigt bra, 'jag är ärlig, jag är rak, jag står för vad jag gör osvosvosv' men när det väl kommer till kritan så är det alldeles för få som kan få till det. Antingen får man tystnad, eller så vet man att allihopa dragit ner rullgardinen och hoppas problemet är borta när de väl vågar sig fram. Eller så kan man låtsas att det aldrig hänt? 'va? Nej jag har minsann INTE haft kpntakt med den människan de senaste åren/månaderna/dagarna'

Bra teknik där.

Jag kanske är så skrämmande att folk inte vågar säga sanningen? Men vad i hela världen kommer det ifrån?! Jag blir väl i stort sett aldrig arg?! Och man kan ju utgå ifrån att ställer jag en rak enkel fråga, så förväntar jag mig svar? Hur svårt är det?

Och nej. Kag har inga planer på att leka som alla andra, sitta och varabekvämligt tacksam för tystnad. Jag tänker vara en tagg i ögat för domsom tror sig kunna behandla mig respektlös. Jag ber inte om mågot jag inte själv ger.

Screw you mother*******

Känns som det är det enda jag hör. Line va lugn. Ta det med ro. Lugn. Stilla. Sakta. Försiktig. Varsam. Tålamod. För det är tydligen något man måste ha?
Jag är inte sån. Har aldrig varit och kommer nog aldrig att bli. Om de människor jag träffar tycker att jag är för rak/ärlig/snabb i svängarna osv, så är dom personerna INTE för mig! Jag varken vill eller tänka trycka undan mina mest impulsiva/verkliga drifter för att det skulle vara konstigt! Jag kommer helt enkelt tycka att det är DU som är konstig! Du som leker lekar, eller anpassar dig till fyrkanten, som altar vad du säger så ingen ska tro att du är galen.
Jag har försökt. Jag har försökt så helhjärtat det bara går att INTE ställa till besvär eller vara konstig. Barit livrädd för att vara galen. Men nu vill jag inte mer.
Kalla mig galen. Sjuk. Impulsiv. Galen.
Jag får väl vara det då?

Over and so very much outside the squar!

Så händer det grejer.
Jag är som vanligt alldeles för upptagen av att analysera och jämföra känslor och reaktioner, istället för att bara lean back och se vad som händer.

Date betyr inte livstid. Jag behöver inte bestämma mig idag om jag vill träffa honom om en månad, och inte få ångra mig. Jag behöver bara veta om jag vill svara på ett sms. Det här, är träning för mitt psyke på hög nivå.
Jag varken vill eller kan kasta mig handlöst in i något igen. Jag vill faktiskt ta det lugnt. Men han känns som en bra person att ta det lugnt med. Än så länge iaf. Kanske ångrar mig imorgon. Och då måate det vara okej. Bara för att jag har sagt det högt betyder INTE det att jag måste hålla det för alltid. Jag måste lära mig det. Så det försöker jag nu.