linepine

Ett jävla mobilabonnemang. Ett jävla samtal.
Höra rösten en gång. Det var allt som behövdes.

Och jag går sönder igen. Och jag kan inte säga någonting, någon skulle kunna göra för att det skulle kännas bättre.
Det finns ingenting han kan säga eller göra. För det tar inte bort det. Han skulle kunna säga att han hatar mig, att han älskar mig, förlåt, eller att han faktiskt inte bryr sig. Det hade inte spelat någon roll. Det spelar ingen roll om jag skulle få veta att han träffat någon annan, eller fortfarande är singel. För om han träffat någon gör det ont, är han singel gör det också ont. Och hur jag än vänder och vrider, tänker och försöker, så kan ingenting förändras.
Jag vill aldrig ha honom. Jag kan aldrig förlåta. Men jag sitter fast i nån jävla limbo. För jag kan heller inte sluta känna, eller sakna.
Eller ja. Jag trodde att jag gjort det. Tills jag tidigare idag hörde rösten. Jag har alltså, återigen, bara stoppat undan skiten och vägrat tittat åt det hållet. Men jag blir ju inte klokare av att titta ditåt heller. Jag sitter fast, och det finns ingen utväg.

Jag vill inte sitta fast. Jag vill inte sakna. Jag vill inte fortfarande veta hur han luktar. Eller låter när han vaknar och sträcker på sig.
Jag vill inte. Och jag vet inte hur jag ska få det att gå bort. Jag önskar att jag inte hade behövt ringa det samtalet. Och jag önskar att jag aldrig hade byggt scen i läckö.
Jag önskar inte att han älskar mig. Jag önskar ingen förklaring. Jag önskar mig bara bort.