hamsterhjul av idioti.
Jag har fastnat i nåt jävla hjul av dumheter som bara snurrar och snurrar. Ingenting är bra, ingenting är dåligt. Inget är kul, inget är tråkigt. När jag är hemma vill jag bara ut, och när jag kommer ut så vill jag bara hem igen. När jag är på jobbet vill jag verkligen bara därifrån. Och när jag kommer därifrån blir jag osäker och tänker att jag ska nog vara ganska tacksam för att jag har ett jobb överhuvudtaget.
Jag har tappat den genomgående känslan som visar vem jag är, den där jag alltid oavsett vad vet att jag landar på fötterna. För det var min signatur. Det är mammas och Tomas syn på mig. Och jag har haft den. Jag har varit orolig genom vissa stadier, men alltid vetat att jag löser precis allt. Är det något jag klarar så är det att ta hand om mig själv.
Den är borta. Och jag är fast i detta hjul och springer och springer till ingen nytta. Jag behöver hitta ett sätt ut, men jag ser det inte. Så jag blir gnällig. Och sätter mig själv nästan i en offersituation. Och jag hatar att vara offer. Det är inte synd om mig för att jag sitter med hela handen upp i röven och inte kan lista ut hur man drar ut den.
Jag har låst fast mig själv med handklovar och tappat bort nyckeln, och nu tycker jag synd om mig själv. Men det är ju mitt fel från början.
TÄNK LINE. HITTA LINE! måste hitta Line. Den Line som jag tycker om, den Line som inte lägger sig ner och ger upp. Den Line som har glöd, utstrålning och inte ursäktar sig för att hon råkar finnas till på jorden.
Ge mig tillbaka henne. Jag tycker inte om vad jag har blivit och jag måste hitta tillbaka. Jag känner ju att jag finns någonstans, jag bara inte vet hur eller var jag ska leta.
där rann det över
Jag kan inte säga att det jag gör är ett bra val.
Jag kan inte med säkerhet säga att det löser sig, för jag vet inte. Jag har inte kontakterna här som hemma, och jag har inte känt eller visat viljan på länge nu.
Men jag vet det här. Nu är det bra.
Jag kan inte längre vara den stillasittande åskådaren som ser på medans mindre "svagare" människor blir hackade på. Jag kan inte. Det är stopp nu.
Jag hatar att skriva med ord så man kan ana vad jag pratar om men inte kunna säga exakt. Jag vet ju inte hur regler och lagar och bajs och skit fungerar. Så jag kär såhär. Men jag tror att ni förstår vad jag pratar om.
Jag får se det som en clean plate, em fresh start om man så vill. Men ändringar blir det, och det snart!
vad är det värt?
Hur mycket ska man ta innan man säger att nu är det fan nog!
Om man verkligen inte samycker med sättet som saker styrs på men är i en lägre position, och riskerar ganska mycket genom att säga ifrån. vad gör man? Hur mycket är det värt.
Jag tappar min självrespekt för att jag inte håller med om hur det styrs och människor behandlas.
Men jag är ju kvar, så det blir som jag är den där ungen som tittar på när en annan blir mobbad, men inte säger något. Det var aldrig jag. Det är inte jag att stå och titta på. Jag brukar inte stå och titta på medans saker jag tycker är fel händer. Och iom att jag för tillfället står där, och säger inte mycket, så tappar jag fan respekten för mig själv. Men jag måste ju har en inkomst? jag måste ju tjäna pengar så jag inte ställer till det igen och blir apblack. Jag vill inte.
Jag blir helt paj av att känna mig så himla maktlös.. och har lyckats stänga in mig i en låda där jag har låtit dom ta min stolthet och självkänsla så jag på fullaste allvar tror att jag aldrig kommer göra något annat i hela mitt liv, detta är allt jag duger till.
Så är mitt pris då 15.000 netto varje månad. Är det vad min moral och respekt är värt? Är jag så jävla billig?
Civilkurage.. mm.. det var just det.
Jag vet inte. Jag vet att jag börjar vantrivas med mig själv pga vad som händer, och det fungerar väl ändå inte i längden?
