linepine

Tror att jag har bestämt mig.. bara det löser sig med bra boende.
Jag drar till oslo i några månader.
Då kommer man till frågan hur jag ska göra med rugbyn... och jag har efter mycket funderande kommit fram till följande.
Jag tror inte att jag kommer med bland topp 36 och gör jag inte det så är det bara att hålla sig i form ifall någon kanske blir sjuk eller skadad.
Skulle jag komma med så kommer jag fortfarande flytta, det finns gym och parker och rugby i oslo. Och jag får åka hem för tester och matcher. Oslo är bara 3 timmar bort.

Jag vet att nån tänker att jag inte kommer sköta det. Jag tränade typ inte sist jag var i oslo. Jag vet. Och en liten del av mig är också nervös för det. Men jag är inte samma person som jag var då. Jag har en annan vilja och en annan syn på saker.
Jag kommer klara v det.
Sen kommer jag komma hem i tid till säsongen och spela hemma.
Jag behöver  komma iväg en sväng. Så är det bara.

over and out

Jo men visst. Minns vi mitt möte på arbetsförmedlingen i början på Juni? nä. Förmodligen inte då jag raderat allt innan Juli. Hur som helst.
Jag hade inget vanligt jobb under sommaren. Jag gick till arbetsförmedlingen. Där sa han till mig att jag måste ansöka Alfa-kassa.
Jaha? Varför?
Jo, för att då skulle jag kunna få ersättning för den tid jag går arbetslös. Mmmmmmm... lät okej. Sen tillade han att det är ca 12 veckors behandlingstid hos Alfa just nu.
- Men då finns det ju ingen mening med det? Eftersom jag då kommer att ha börjat jobba igen.

Jo, det fanns det, för jag skulle tydligen få pengarna Retroaktivt.
-Ahaaaaa. Men alltså, e det dumt? känns lite onödigt, jag har ju gått hela sommaren utan pengar då ändå och det känns lite som man fuskar?

Nejnej, så här gjorde alla, och detta var pengar som JAG HADE RÄTT TILL. Han var tydlig med att poängtera detta.
Jaja. Jag har alltså skickat papper in i döden, och samtalat X antal gånger med dessa briljanta människor på telefon. Jättetrevliga har dom varit, och också sagt att jag måste verkligen skicka alla mina papper så jag får MINA pengar som JAG HAR RÄTT TILL. Då tänker jag att alla som jobbar inom Arbetsförmedling och Alfakassan har läst samma utbildningsbok. "VAD NI HAR RÄTT TILL".

Nu fick jag igår ett brev, jag har blivit berättigad ersättning! Nice.. Cash kan vara trevligt.
Jag ringer för att fråga hur detta kommer att betalas och när.
Detta kommer jag få på en utbetaningslapp på tors. Och summam som kommer att betalas ut Retroaktivt nu för ca 8 veckor är hela FYRAFEMTIOFEM kronor.

-Förlåt? va? jag hörde inte riktigt, sa du 455 spänn?
Line gjorde det enda hon kunde göra. Hon skrattade. HÖGT. Så till den grad att den stackars killen i andra änden kan ha blivit liiiite obekväm. Och då skrattade jag lite till.
-Så du menar alltså på fullaste allvar att jag har skickat papper, jag arbetsgivarintyg och fyllt i idiotlistor hela sommaren för 455:-??

-Hrmmm.. mmm.. det stämmer.. man har ju hrmmm.... räknat på det och kommit fram hrmmm.. till detta.
MEN! du kommer att få lite till, eftersom detta bara är till v. 30 och du gick arbetslös till vecka 35.

Bra sagt, kommer jag få vad? 350 kronor till kanske? GUUUUUD vad snällt. Jag är verkligen glad att alla har varit så noga med att tala om för mig vad jag har rätt till. Och att jag för första (och sista) gången i mitt liv tog beslutet att vara lite ledig. Jag klarar mig nog bäst själv. Utan hjälp. Och om jag absolu vill lära mig så ska jag ta mina 
455:- och köpa boken "VAD NI HAR RÄTT TILL". Och för det som blir över ska jag köpa en tågbiljett till idioten som skrev boken och lära honom att det finns ingenting man har rätt till. Man jobbar för det man vill ha, och nu efter att ha provat på en taktik som väldigt många utnyttjar (gå och få pengar för att man är lat) så har jag bara bekräftat att jag har gjort rätt hittills och att fuska leder absolut ingenvart!


OVER AND OUT

Alltså. Ta det inte fel, jag är sjukt lycklig just nu. Och Oskar blir bara mer och mer fantastisk för varje dag som går. MEN!
I samband med denna lyckliga (konstant fult flinande jag) så har jag tappat min bitterhet.
Och i den låg så mycket av vem jag är. Och jag vet inte riktigt hur man fungerar utan den. Det finns inget som egentligen stör mig längre. Jag bara rycker på axlarna och tycker att Jaja, gör som ni vill suckers, jag är lycklig.
Jag har gått och blivit snäll. Krille (chefen) sa någonting för några veckor sen, minns inte exakt vad, men jag minns att han väntade sig en vanlig reaktion (Line flyger i taket och sätter honom på plats) men den kom inte. Och han stod mest förvånad och undrade varför jag inte blev arg, han sa det ju för att retas juh. Men det bara kom inte. Jag kunde inte.
Har hänt massa sånt. Jag är inte lika snabb i elakheterna i munnen. Och det gillar jag inte!
Den cyniska Line är inte borta.
Tro mig.
Jag har inga som helst förhoppningar om att mänskligheten är god i grund och botten eller att saker bara löser sig. Jag har inte gått och blivit korkad. Jag tror fortfarande någonstans att Oskar nog inte är så bra som han verkar och det kommer tiden visa. Men den tanken försvinner mer och mer. Förr tänkte jag det jämt, nu börjar jag släppa misstänksamheten. Det är inte värt att trycka på hans knappar och få honom att tro att jag inte litar på honom, för det gör jag.
Konstigt nog.

Jag gillar bara inte att jag också tappat mitt skrivande. Om jag inte kan vara ironisk och bitter, vad kan jag slriva då? kärleksballader? Poesi som får dig att gråta för det är såååå vackert? (hahahahahahahahaha, skulle inte tro det).
Får hitta något annat att skriva helt enkelt. För jag skäms over att skriva om hur jag känner, för det skulle bara bli rosa och små hjärtan överallt. Och det skulle jag  också kräkas över.
Och jag gillar inte att kräkas.
Over and UT