10 sanningar om min mamma.
2. Hon är vacker.
3. Hon har ett tålamod bortom denna värld.
4. Hon har ett hjärta av guld, och det finns inga problem som är för små för att lyssnas till.
5. Hon är en kämpe.
6. Hon är envis.
7. Hon är fruktansvärt klok!
8. Hon är lika klumpig som hennes döttrar.
9. Hon skrattar högt och från hjärtat.
10 Hon är min mamma, min vän och framförallt min förebild!
Lite kort, lite lite, men det jag ville säga ryms.
Min mamma är min mamma och jag älskar henne över allt! Och jag är henne evigt tacksam för allt hon gett oss och allt hon stått ut med!
<3<3<3
blahaaaa
Jag vill inte vara grinig för att Oskar jobbar, det är klart att han måste få jobba. Men jag blir ju precis knäpp i huvudet.
Och tror att han inte älskar mig längre för att jag inte får konstant bekräftelse (vilket jag fått innan). Och det är klart. Vem orkar med att ge mig konstant bekräftelse precis hela tiden, jag hade också tröttnat på mig själv. Så det är inte konstigt om han också gör det.
Jag måste lära mig bara. Men det är lättare sagt än gjort. När jag de senaste tio månaderna fått minst fem SMS och tre telefonsamtal om dagen, bara för att han saknar mig. Och nu.. jag fick ett. I morse. Och jag vet att han är iväg, och att det är mycket.
Jag blir bara så jävla rädd... helt fruktansvärt rädd.
Det är väl bara att bita ihop antar jag. Och gilla läget. Men jag gillar det inte. Alls.
Vill att sommaren som, alla längtat till så, ska vara vara över. Jag är klar med det här nu. Tycker det ska bli höst igen och att Oskar ska komma hem och sova med mig varje natt, precis så som det ska vara.
to be or not to be.
Att titta på medan andra lever.
Att välja att tro på sig själv eller ständigt försöka lista ut vad som "väntas" av en, när sanningen tyvärr är så att oftas så förväntas inte mycket av, för alla har nog med att trassla ut sitt eget. Precis som jag.
En gammal vän till mig (knarkare naturligtvis) som jag lärde känna i tjugoårsåldern kanske, och som jag rätt snabbt slutade vara vän med, sa till mig:
Det enda man måste göra i livet är att välja.
Det var hans svar på när jag sa att jag måste jobba, jag måste detta, jag måste ditten (datten och allt). Det enda man måste göra i livet är val.
Tror det gick upp för mig precis i stunden. Eller ja, jag har snurrat runt ämnen lite, försökt förklara för Oskar varför jag är den mest fega människan jag vet. Han förstår inte. Jag kanske inte är den mest lätt förstådda människan heller. Men han tycker att jag är modig. Flera människor har sagt att jag är modig. Att jag gör saker, att jag vågar saker.
Medans sanningen är att jag gör ju bara saker jag är säker på.
Allt annat i livet vågar jag inte ens ta beslut om.
Jag vill sluta vara rädd för att ta beslut. Jag är så rädd för att göra fel val att jag inte väljer alls.
Går omkring i nån form av Limbo och tänker att det löser sig, och tiden bara rinner miig ur händerna.
Jag vill kunna ta ett beslut bara. Och framförallt förstå att det är okej att ändra
sig om jag inte längre vill en vacker dag.
Men jag vågar inte. Jag vågar inte bestämma någonting. Jag vågar inte bestämma fel.
Fel enligt vem? bra fråga.
Det är väl jag som ska vara lycklig i slutändan? så om jag då inte vill läsa och bli nåt speciellt. Om jag trivs bra på mitt lager, ska jag då inte jobba där hela livet?
Kan lova att du säger att jag ska bara göra det som gör mig lycklig. Men jag vet också att du
helt plötsligt såg ner på mig lite. För det är så människan gör.
Jag gör det själv.
Jag vill kunna fullfölja min kommentar när jag säger att man ska leva och vara lycklig, att man
inte måste vara framgångsrik. Men det funkar inte så.
Om jag vill vara hemmafru tex? Hjälp. Usch vad hemst av mig, det är ju att spotta feminismen rakt i ansiktet (efter allt det gjort för mig). Men ska inte hela grejen vara att få välja själv?
Jag försöker. Jag försöker. Jag drar mig från att plugga för jag vet verkligen inte om jag vill.
Jag vet mer att jag inte vill.
Men med min familj och de förväntingar (som dom inte har på mig) gör att jag själv bara skjuter på det i huvudet och vågar inte ta ett beslut.
Och låt mig klargöra. De har faktiskt inga förväntningar på mig, det är jag själv som går omkring och tror det, fastän jag egentligen vet att det inte är så. Så det kanske är mina egna förväntningar då?
fan. Vet ingenting juh. Vilket gör hela beslutsfrågan lite värre. För hur ska jag kunna ta ett beslut om någonting jag inte vet ett skvatt om...
vad gör man?
ja... nej.. kanske... eller.. jag vet inte...
Hur jävla svårt ska det vara??
