linepine

Jag vet att det är som det är. Jag vet att Oskar jobbar. Jag vet att han inte har tid, jag vet att han inte kommer hem för att vara dum. Och jag vet att det inte är hans val.

Jag vet jag vet jag vet.

Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Jag vet inte hur jag ska kunna le och låtsas som att allt är bara bra, när det inte är det. Inte att jag behöver Oskar för att överleva dagen. För det är som han säger. Jag har massa och göra. Men jag saknar honom. Nåt så fruktansvärt. Och när jag trott att han ska komma hem dom senaste dagarna och hela tiden blir ledsen, för att det blir inte så. Och jag vet att det är 3 eller 4 veckor till kvar. Då blir jag ledsen. Och då blir jag ingen kul flickvän. Det blir inte kul att prata med mig. För det samtalet blir bara fullt av skuld och sårade känslor. Och jag vill inte vara den personen. Jag vill inte vara någon som en annan frår dåligt samvete för.

Men samtidigt så kan jag inte låtsas att jag klarar det här alldeles fantastiskt. Och helt ärligt så blir jag ledsen när det verkar som att han klarar det alldeles utmärkt utan mig. Jag blir otillräcklig, och kan inte hjälpa till med något. Och jag vill ju vara stödet. Jag vill vara stöttepelare, rådgivare, och den som får honom att slappna av.

Jag vet inte.

Jag tror på oss. Jag älskar Oskar. Jag litar på Oskar.