självinsikt.

Det sitter två tjejer på trikken. Fräscha tjejer. Nystylade, luktar gott.
De täcker näsa och mun med deras halsdukar. Och det tar en liten stind innan jag ser.
Det står en äldre invandrarman vid deras säte. Han har en alldeles för stor kostym, som är trasig. Och den är smutsig. Inte lite lerig. Den är smutsig. Och jag känner det inte, jag står lite längre bort, men jag kan tänka mig att det luktar.
Och jag blir så jävla arg. Jag blir så arg på de tjejerna som sitter och ger varandra menande blickar, jag ser vad dom tänker. Jag blir så jävla arg på att de inte kan visa respekt för någon för att han inte hade samma tur som de i livet. Och jag blir så arg på deras förakt mor en annan medmänniska.

Efter några hållplatseer så blir sätet ledigt bakom dom och mannen sätter sig där. Sätet bredvid honom är också ledigt. Men jag sätter mig någon annanstans, mindre bekvämt. Och börjar gråta.

Jag är precis likadan.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag förstår hur du tänker, men Line, du är inte sådan, du reflekterar över situationen och då har man kommit långt. Att känna empati är en sak att känna sympati är en annan.

2010-09-20 @ 17:19:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0