Fuskfia
Jag fuskar. Med mig själv.
Från att ha haft känslorna på utsidan, visat dom, känt efter och inte skämts. Så är jag där jag är nu. Kall.
'du säger ju att du kan stänga av känslorna!'
Fin kommentar det där. Den sitter djupt. Den sades med en ton som var så nedlåtande. Som betydde 'sluta vara så jävla känslig då och låt mig va.
Djupt.
Jag vet inte varför jag gör som jag gör. Men så fort jag återfår den minsta styrka, blir jag stark nog att trycka undan den lilla sårabara versionen av mig själv i ett hörn. Hon är inte längre välkommen fram. Jag kan stoppa tårar. Jag bestämde mig för att sluta gråta. Och det fungerar. Jag tvingar mig själv att inte röra vid det som gör ont.
Detta är däremot inte bra. Jag måste röra vid det som gör ont, annars kommer det bita mig i arslet senare. Jag kan inte sluta prata om allt som gör ont att tänka på.
Jag som varit ledsen över att bli raderad från människors liv, har kommit på att om det är någon som kan radera en annan människa, deleta hela historien. Det hände aldrig. Vi fanns aldrig. Jag kände aldrig.
Fuskar. Jag fuskar mig igenom allt. Nu är det inte lämgre någon som ser hur jag känner inuti. För jag har frbjudit mig själv från att visa.
