linepine

Ibland.

Jag kan inte för mitt liv förstå vad det är som gör att jag beter mig som jag gör ibland.
Jag blir en hemsk hemsk hemsk människa. Jag fick en flipp förut. Jag blev elak. Eller ja. Jag bara kände ingenting helt plötsligt. Den lilla djävulen i mig tog över. Den som säger att jag är dum i huvudet som ens tror på att det här skulle fungera.
Varför i hela världen tror du att Oskar älskar dig?
Förstår du väl att han kommer inse att han är för bra för dig.. han kommer lämna dig..

Och jag försöker febrilt resonera med mig själv. Det lilla andra jaget står och hoppar och säger att jag visst kan lita på Oskar och att han inte alls kommer lämna mig. Och att jag visst är bra och att jag förtjänar att ha det bra.

Men djävulen bara ställer sig över och tittar ner på det lilla jaget och skakar på huvudet.. hånler.. vänta bara...

Jag vill bara att jag inte ska hata mig själv så intesivt i dessa lägen att jag skjuter ifrån det jag håller kärt. Jag blir som en annan person. Och det är som jag drunknar i mina egna tankar. Ju mer jag försöker kämpa emot desto mindre luft får jag.
På detta är Oskar bara snäll.
Han blir lugn. Han låter mig ha min flipp. Trots att jag förmodlige sårar honom. Jag vill inte såra honom. Det är inte min mening. Jag vill bara inte bli sårad.
Jag går iväg och röker. Gråter för att jag inte förstår mig själv.
Gråter för att jag sabbar det som är bra för mig. Som om livet inte ät värt det om det inte är en ständig kamp. Det kan ju inte vara bra. Det är aldrig bra. Skulle det vara det så är det bara gför att det ska vända och bli skit.
HAHA! Trodde du va? Att saker skulle lösa sig.. din dumme fan. Lär du dig aldrig?

Varför varför varför gör man så här?

Jag vet att det är för att jag ska kunna bestämma när det gör ont. För ont kommer det göra. Det gör det alltid. Men varför kan jag bara inte låta mig själv må bra?
Det ska inte vara så. Det ska inte vara så svårt.
Men jag vet inte hur man gör på något annat vis. Jag vet inte hur man njuter av att vara älskad. Hur kan man njuta av det när man vet att personen med största trolighet kommer att sluta älska dig en dag och krossa det hjärta man till slut vågade ge honom.
Jag önskar så att jag var en av dom som vågade.
En av dom som litar på andra.
En av dom som lever.
Inte vara den som konstant kämpar sig ur skiten jag själv sätter mig i. Ingen annan att skylla.
Men ingen aning om hur jag ändrar mig.