linepine

Nä. Det är jag inte.

Första veckan i Oslo. Förkyld med feber och svullen hals. Skönt. Nej.

Blev frisk! Och glad. I några dagar.

Tills jag började krräkas. På jobbet. Men jag stannade kvar tills det var dags att sluta.
Då åkte jag trikk hem med en plastpåse i handen och försökte bara inte kräkas. Det gick bra.
Kom hem. Dog i sängen med en hink. Sen kom Oskar.
Då beslöt jag mig för att hälsa honom välkommen hem genom att kräkas sinnessjukt. Som han fick städa. Jag  träffade hinken alltså, men han fick byta ut den. Snälla snälla oskar.
Jag tackade honom genom att somna igen. Och sova i tre timmar. Sen gick jag upp. Och hela vägen till soffan. För att ligga där och tigga om lite lite cola. Och emellanåt gråta. Kramperna i magen var bland det värsta någonsin.

Så efter en natt nu där jag vaknat av magsmärtor. Som man inte kan göra någonting åt. Och väckt oskar alla gången. Inte med mening, men han kan tydligen inte sova när jag har ont. Kan inte spva när han har ont heller. Men ändå. Han borde bara ha sovit, onödigt att han ska gå trött liksom. Nu ringde han precis också. Och ska jobba övertid. Så han kommer väl hem vid nio ikväll.

Jag har tråkigt om det inte märks.
Jag kan inte göra någonting för jag blir extremt yr och illamående om jag reser på mig. Men jag är tillräckligt frisk för att veta att jag har tråkigt.
Fanskap.

Ont i magen har jag också.

Och snurrig. Och hungrig. Fast ändå inte. För det går inte att äta. Men man måste äta för att sluta vara yr. Jag har de senaste 26 timmarna ätit och fått behålla, en hel macka. Två glas vatten och två glas avslagen cola.
Behöver näring för att bli frisk, men vill inte äta för det gör ont.

fy fan.

jag vill bara gå till jobbet och att allt ska vara som vanligt.