where are you?
And by you, i mean me.
Vart tog jag vägen?
Vart försvann jag?
en litet scenario.
J, slänger ur sig (verkligen bara sådär) till S.
j- allstå, Line, hon e rätt stor va? (typ så, jag har inte de exakta orden)
S- nja, alltså hon spelar ju endel rugby så hon har nog en hel del muskler också.
J. Bah! Det där e inga muskler (det är bara fett)
En gammal versionav Line hade gjort det som faktiskt först föll henne in. Gå till J och skälla ut denna efter noter. Och sen snällt be denna att förstå att min kropp är inte dennas rätt att prata om. Har du inget bra att säga, håll käften! Hade nog sparkat J i magen också.
jag vet vad jag tykcer om J. Jag vet hur patetisk jag tycker J är.
Men detta stör mig. Och det stör mig ännu mer att jag blir ledsen och hör orden i huvudet nu.
Det stör mig att människor tror att de har rätt att prata om andra hur som helst.
Jag pratar inte om andras, för smal, för tjock, för små bröst, tidiga håravfall, ölmagar osvosvosv. Tro mig, jag skulle kunna häva ur mig hur mycket som helst. Men det är elakt för helvete! Och vi ska föreställa vuxna männsikor!
Jag blir galen när jag själv verkligen försöker att se det fina i alla. Jag tycker inte det finns fula människor på utsidan. Det finns fula människor på insidan, men då måste man fakltistk prata med dom för att göra det avgörandet.
MAN FÅR INTE DÖMA EFTER UTSEENDE! man får inte! Jag hittar numera det "fina" draget hos alla. Jag har övat. Och jag hittar det.
Jag skulle dock också vilja säga att jag hör en människa till som tycker att de har rätt att klaga på min kropp, så kommer jag inte vara lugn och sansad. Denna kommer få skiten för samtliga idioter som genom åren sagt grejjer.
Låt mig och min jävla kropp vara ifred!
