linepine

Seriöst. I dare you.
Jag har letat efter normal. Det finns inte normal. Den finns vanligt. Det finns ett medelvärde. Men om det är så det fungerar med människor så kan man ju inte vara normal någonsin.
I Afrika är det väldigt (och då menar jag verkligen MYCKET) vanligt med våldsbrott (rån, mord, våldtäkter osv). Är det då vad man ska kalla normalt?
Eller I Usa där medelvikten kanske ligger på 100 kg? är det då normalvikt?
Eller att det är flest tonårsgraviditeter i USA (eller in england) Är det då det måttet man ska följa? att det är normat att bli gravid vid 15?

Ändå använder vi oss ofta av uttrycket "det är inte normalt"

Vad är normalt. Det finns inte. Vi har olika ord för varenda liten "sjukdom" du kan tänkas ha.
Svårt att koncentrera dig? ADHD.
Svårt att hålla humöret uppe? DEPRIMERAD
Svårt att leva utan att försöka prestera? PRESTATIONSÅNGEST
Gillar för mycket öl? ALKOLIST
för smart? ASBERGER
gillar inte andra människor så mycket? SOCIALA SVÅRIGHETER
För smal, för tjock, för otränad? HAR INTE EN NORMAL RELATION MED DIN KROPP

Det finns så himla mycket. Och jag förstår önskan efter att förklara olika sätt att vara på. Men för helvete. Det finns inget normalt. Det finns inga klara riktlinjer för hur man ska vara som människa. Det finns det som är mest vanligt. Men det fungerar inte. Vi kan inte dömas efter det. Fan. Det senaste 50 åren så har den här världen utvecklats framåt (?) så otroligt mycket. Så det är klart att det är svårt att hänga med! Men hänger man inte med, då är man nog inte riktigt normal.
För mig är det är det sjukt att 5-åringar har mobiler. För dom är det normalt. Alla andra har ju det.

Vad som är normalt för andra är inte normalt för mig. Så då kanske normalt är att vara som man vill? Men det går absolut inte. Då skulle ju ingen doktor få sitta och berätta för dig att du är sjuk. För dom vet om någon är sjuk. De har faktiskt gått i skolan i många år och vet när något inte är nomalt.

Jag vet inte alltid om jag är tacksam för alla ord som finns för att beskriva mig själv ibland. Jag är energisk. Så det är lättast att viska att jag har en släng ADHD eller nåt. Då har man förklarat det och kan gå vidare och veta att dom "förstår" varför jag är som jag är. Det är lättare att bara le och gilla läget än att försöka förklara att det är inget större fel på mig, jag får panik ibland. Men det får väl alla mer eller mindre? Det beror väl på generna, och uppväxt antar jag. Men jag vill inte bli satt i ett fack. Jag tror ingen vill bli placerad i ett fack.
Jag skulle tro att jag är en av dom som skulle tro att jorden var rund tillsammans med alla "galningar" förr i tiden. Jag vägrar tro att det inte finns något som kan göras. Det måste finnas en orsak till att saker sker.

Nu pratar jag inte om mig. Jag pratar om alla. Jag pratar om de som hamnat fel nånstans på vägen, vilket jag inte ens har rätt och säga att det är "fel". För vem är jag att bestämma?

Vem är man när man bestämmer vad som är normalt och inte i andras liv.
Passa in i fyrkanten, annars kan du dra!

jag tror drar då. Vart? vet i fan. Typ med Alice i Underlandet eller nåt. Någonstans där fantasi och acceptans finns, utan fina etiketter.