linepine

Och jag vet inte om jag är ledsen längre. Jag älskar den personen jag trodde att jag kände. Men det var inte den han visade sig vara. Om jag bara inte sett att den var denna personen han var, eller om han förändrades snabbt, det vet jag inte. Jag vet bara att den personen jag såg framför mig idag, inte var min varma trygga famn som jag förlitad mig på. Det var inte den personen som lovade att alltid vara ärlig och aldrig såra mig så. Det var någon annan.

Jag har haft det bra. Jag har kommit nära min familj på en nivå jag inte trodde var möjligt. Och jag fick stöd från ställen jag inte trodde jag skulle få. Jag jobbar med mig själv. Och jag börjar lära känna mig skälv igen. För sanningen är den att jag var så livrädd för att förstöra saker mellan mig och Honom att jag tappade bort vem jag var. Jag försökte anpassa mig till hans värld. Och det var inte min. Det var inte jag.

Och nu hittar jag mig själv igen. Och det känns bra!

Jag har mött bittra människor den här sommaren, och jag vill inte bli en av dom. Jag hatar inte. Jag kan inte hata. Jag är inte arg, för jag har ingen energi på att vara arg. Jag har bara energi att lägga på att laga mig själv. Och det känns bra. Det känns bra att säga att jag inte är arg. Att säga att jag inte vill något ont. För det är jag som gjort något rätt- För en gångs skull, så var det jag som gjorde rätt. Det var jag som älskade, försökte förstå och visade respekt. Och i slutändan så är det jag som kan gå med huvudet högt och aldrig skämmas över att jag gjorde vad jag kände och gjorde det med kärlek.

Jag lämnade med första delen i min bok till Honom. Och jag hoppas att han läser den. Jag hoppas att han någonstans undrar hur det här har varit för mig. För han har inte frågat. Inte en gång har jag ärligt härt frågan "hur mår du?"

Han kommer nog inte läsa. Han kommer se att jag packat den till honom och slänga den. Men jag gav honom iaf chansen att se från min synvinkel, så som han inte gett mig chansen att se det från hans, för han har aldrig förklarat, eller försökt få mig att förstå.

Det gör inget. Det är över nu. Och jag är faktiskt okej. Jag trodde inte att jag skulle bli det för några månader sen när jag grät så mycket att jag inte kunde andas. Men nu är det okej.

Hade aldrig klarat detta utan min familj och mina vänner.

Så!

Nya äventyr väntar!

LOVE