linepine

Och jag vet inte om jag är ledsen längre. Jag älskar den personen jag trodde att jag kände. Men det var inte den han visade sig vara. Om jag bara inte sett att den var denna personen han var, eller om han förändrades snabbt, det vet jag inte. Jag vet bara att den personen jag såg framför mig idag, inte var min varma trygga famn som jag förlitad mig på. Det var inte den personen som lovade att alltid vara ärlig och aldrig såra mig så. Det var någon annan.

Jag har haft det bra. Jag har kommit nära min familj på en nivå jag inte trodde var möjligt. Och jag fick stöd från ställen jag inte trodde jag skulle få. Jag jobbar med mig själv. Och jag börjar lära känna mig skälv igen. För sanningen är den att jag var så livrädd för att förstöra saker mellan mig och Honom att jag tappade bort vem jag var. Jag försökte anpassa mig till hans värld. Och det var inte min. Det var inte jag.

Och nu hittar jag mig själv igen. Och det känns bra!

Jag har mött bittra människor den här sommaren, och jag vill inte bli en av dom. Jag hatar inte. Jag kan inte hata. Jag är inte arg, för jag har ingen energi på att vara arg. Jag har bara energi att lägga på att laga mig själv. Och det känns bra. Det känns bra att säga att jag inte är arg. Att säga att jag inte vill något ont. För det är jag som gjort något rätt- För en gångs skull, så var det jag som gjorde rätt. Det var jag som älskade, försökte förstå och visade respekt. Och i slutändan så är det jag som kan gå med huvudet högt och aldrig skämmas över att jag gjorde vad jag kände och gjorde det med kärlek.

Jag lämnade med första delen i min bok till Honom. Och jag hoppas att han läser den. Jag hoppas att han någonstans undrar hur det här har varit för mig. För han har inte frågat. Inte en gång har jag ärligt härt frågan "hur mår du?"

Han kommer nog inte läsa. Han kommer se att jag packat den till honom och slänga den. Men jag gav honom iaf chansen att se från min synvinkel, så som han inte gett mig chansen att se det från hans, för han har aldrig förklarat, eller försökt få mig att förstå.

Det gör inget. Det är över nu. Och jag är faktiskt okej. Jag trodde inte att jag skulle bli det för några månader sen när jag grät så mycket att jag inte kunde andas. Men nu är det okej.

Hade aldrig klarat detta utan min familj och mina vänner.

Så!

Nya äventyr väntar!

LOVE

Jag är så trött på att vakna, vara vaken och somna med samma tanke.

Jag är så trött på att inte veta, fast jag vet. Jag fattar. Jag är inte dum i huvudet.

Jag fattar.

Jag är så trött på det här.

Jag vill inte spendera mina tankar åt någon som inte gör detsamma. Jag orkar inte.

Jag vill inte.

Snart mycket snart är jag klar med mitt skrivande. Och jag har en bok till dig.

Det är ensamt. Jag är ensam.

Jag är väldigt tacksam för stöd via telefon, sms och alla andra tänkbara metoder. Men jag är ensam. Jag blev halv. Den andra halvan tyckte det var bäst att dra.

Jag är halv och kan inte riktigt få ihop det.

Känns som om det är mig det är fel på, när jag inte gjorde något fel egentligen.

Jag var ärlig. Jag öppnade mig. Jag visade mig sårbar. Och vad fick man för det? En näve skit och tretton sparkar i magen.

Nej jag är inte bitter på mänskilgheten. Jag är bitter på människor som envisas med att ljuga för mig när det enda jag någonsin ber om ärlighet.

Är det så svårt att säga sanningen? verkligen? Jag vet att sanningen ibland kan göra väldigt ont. Jag vet att det finns risk för att såra andra. Men förstår inte människor att när någon ljuger för en sårar det mer?

Att när någon berättar lögner får mig, så tar jag beslut baserade på vad jag tror är sanningen. Och det gör att jag tar fel beslut.

Och ja. jag blir skapligt förbannad när jag tar fel beslut på grund av någon annan feg sate inte kunnat säga sanningen från början.

Så.

Over and out

Jag är sårad, ledsen och besviken.

Det har återigen visats att folk är inte att lite på. Och det var ju surt.

Kul att du är ledsen. Synd om dig. Kul att du har dåligt samvete. Synd om dig.

Eller inte.

Ta ditt eget ansvar. Jag är bara förbannad att det var jag som fick ta smällen, för att du inte visste hur man skulle göra.

Man är ärlig. Det enda jag någonsin bett om. Men inte ens det.

Men efter samtal med så många själar och med mig själv har jag kommit fram till följande.

Tid.

Tid är vad som kommer visa vad som kommer att ske. Jag kan inte stressa, pusha eller tvinga fram någonting. Tid att lära känna sig själv igen kommer visa vad som är rätt att göra i slutändan.

Tid att läka.

Tid att tänka.

Tid att känna.

Jag vet att människor just nu har en liten tanke i sig som säger att jag är naiv. Att jag kommer bli sårad i slutändan om jag gör som jag gör. Om jag inte bara släpper.

Men jag har tänkt. Och jag har funderat.

Och om jag någon gång ska ha tålamod och ge tid så är det nu.

Är det någon gång jag ska vara ärlig mot mig själv och vad jag känner. Så är det nu.

Jag känner vad jag känner. Varken mer eller mindre.

Som sagt. Vet inte mycket. Men jag vet det. Och jag vet att det jag gör kommer vara det jag inte ångrar i framtiden. Det kommer vara det jag ser tillbaka på och är stolt över, oavsett hur slutet blir.

För jag följer mig själv.

Amor Vincit Omnia

Jag har inga svar. Bara frågor. Men ställer jag dom, får jag inga svar. Eller i alla fall inga jag vill ha.

Jag vill hoppa fram tre månader i tiden och se var jag är. Det är vad jag vill.

Fan.

Jag är nervös. Jag är nervös för helgen. Min coach tyckte att jag hade börjat lata mig på träningarna. Jaha?. Eller va?

Jag fattade inte. Kan bara säga okej och försöka mer. Men jag tyckte inte att jag latade mig från början. Så nu står det massa på spel i turneringen i helgen.

Fan.

Men till m in fina, och otroligt saknade, morbror. Jag har skrivit massa. Jag har nog kommit iaf två kapitel.

För dig Tomas.

Jag vet att det är som det är. Jag vet att Oskar jobbar. Jag vet att han inte har tid, jag vet att han inte kommer hem för att vara dum. Och jag vet att det inte är hans val.

Jag vet jag vet jag vet.

Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Jag vet inte hur jag ska kunna le och låtsas som att allt är bara bra, när det inte är det. Inte att jag behöver Oskar för att överleva dagen. För det är som han säger. Jag har massa och göra. Men jag saknar honom. Nåt så fruktansvärt. Och när jag trott att han ska komma hem dom senaste dagarna och hela tiden blir ledsen, för att det blir inte så. Och jag vet att det är 3 eller 4 veckor till kvar. Då blir jag ledsen. Och då blir jag ingen kul flickvän. Det blir inte kul att prata med mig. För det samtalet blir bara fullt av skuld och sårade känslor. Och jag vill inte vara den personen. Jag vill inte vara någon som en annan frår dåligt samvete för.

Men samtidigt så kan jag inte låtsas att jag klarar det här alldeles fantastiskt. Och helt ärligt så blir jag ledsen när det verkar som att han klarar det alldeles utmärkt utan mig. Jag blir otillräcklig, och kan inte hjälpa till med något. Och jag vill ju vara stödet. Jag vill vara stöttepelare, rådgivare, och den som får honom att slappna av.

Jag vet inte.

Jag tror på oss. Jag älskar Oskar. Jag litar på Oskar.

Att försöka hitta något lagom i mitt läge känns hopplöst. För jag vill ha bekräftelse. HELA TIDEN. Se mig. Se mig. SE MIG. ÄLSKA MIG. ÄLSKA MIG MER. ÄLSKA MIG HELA TIDEN. Säger du det tre gånger om dagen så vill jag höra det minst sju nästa dag. Glömmer du (god forbid) att säga det än gång på en dag i ett telefonsamtal så är jag helt hundra på att det är slut. Du har lämnat mig. Du glömmer bort mig. Du älskar mig inte längre. Så börjar mina krav. Mina frågor, mitt behov av att bli invaggad i nån "trygghet" igen. Som jag egentligen inte känner för jag är aldrig trygg.

Jag tittar på människor omkring mig och ser bara hur mycket bättre dom är än mig. Mycket bättre människor. Bättre material, bättre kläder, finare drag, ett annat lugn. Och jag blir mindre och mindre i mina egna ögon. Och det faller tillbaka på Oskar. Ser inte han hur mycket bättre alla andra är? det måste han göra. Jo, det måste han. Jag ser det ju så tydligt. Att jag inte är värd att älskas. J a g   ä r  i n t e  v ä r d  a t t  ä l s k a s.

Och jag behöver lära mig att jag inte kan ha kontroll över Oskars känslor. Jag kan inte be honom skriva ett kontrakt där han ger mig sin obegränsade kärlek till den dagen hans hjärta inte längre slår. Om jag hade kunnat hade jag fått honom att skriva ett kontrakt där han ALDRIG fick försvinna från mig. Men det fungerar inte så. Och min hjärna vet det. Jag vet det eftersom jag ser hur jag gör fel. Men hur kommer man framåt. Hur kommer jag ett steg framåt. När jag tänker på att jag måste släppa Oskar (om ni förstår hur jag menar) så får jag panik och tänker att om han inte konstant blir påmind om att jag är här så glömmer han bort hur han känner för mig. Då tappar han känslorna helt. Samtidigt så vet jag ju att om så skulle vara fallet så är det ju inte meningen att det ska vara vi från början. Men då blir jag ännu värre och vill stänga in honom ännu mer. För det får inte vara så att det faktiskt var för bra för att vara sant. Att det bara försvinner och inte är meningen (som jag in i min själ tror)

Det är inte att jag inte skulle klara mig utan Oskar. För det är väl klart jag gör. Men jag vill inte. Det är en jävla skillnad. Men sen vad jag gör för att slippa är inte ok. Jag känner att jag sakta med säkert får honom att dra sig längre undan för att jag försöker dra honom närmre och närmre. Och återigen. Jag förstår att det är ohållbart. Och jag är i full färd med att ändra på det. Inte bara pga Oskar. Utan för att jag är så trött på att känna mig så fruktansvär t värdelös hela tiden. Och jag ska inte låta en sån (skitgrej) förstöra för någon annan, eller mig själv.

Jag tror jag har kommit på varför jag saknar NZ så mycket. Dels för att det är en otroligt vacker plats, men det finns många vackra platser i världen.

Men min självkänsla fanns på NZ. Inte för att jag gjorde det bästa av läget. Men jag tvingade tycka om mig själv precis som jag är. Inte för mina prestationer eller för att jag fick konstant bekräftelse på hur snygg jag var, eller att jag köpte nya kläder hela tiden. Hade samma kläder i ett år. Träning för psyket det. Och sist men inte minst, så var det min självkänsla som gjorde att jag tillslut åkte. Att jag sa att jag är värd mer än det här. Och jag jobbade på det. Länge. Och jag träffade Oskar, som blev kär i mig. MiG. Precis så som jag var. Och jag har låtit mig själv slappna av och gå tillbaka till ett jag som var innan NZ. Så jag behöver rena mig själv. Jag behöver släppa det materiella först och främst. Jag behöver rena min själ. Och jag behöver att det inte är för sent. Innan jag har förstört mig och Oskar helt. För vi är bra. Och jag vill tro in i det sista att vi känner så mycket för varandra att vi klarar oss igenom det jag går igenom.
Sen krävs det jobb. Och jag bara hoppas in i det sista att han faktiskt älskar mig och vill jobba sig igenom det här tillsammans. Just nu ser jag inte mycket ljus mellan alla tårar som jag hela tiden har liggandes i ögonen. Gråter på jobbet, gråter på t-banan, gråter hemma. Alldeles för mycket. Och det hjälper inte. Jag kan inte gråta och få Oskar att älska mig. Jag vill inte att han ska stanna med mig av dåligt samvete. Men när jag är som lägst så känns det som att jag vill att han stannar oavsett anledning. Ett hemskt förhållande med Oskar är bättre än inget förhållande med Oskar. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte. Jag har ingen backup plan på det här, för jag trodde inte att dagen skulle komma.

Jag älskar honom.  

Jag har tappat den genomgående känslan som visar vem jag är, den där jag alltid oavsett vad vet att jag landar på fötterna. För det var min signatur. Det är mammas och Tomas syn på mig. Och jag har haft den. Jag har varit orolig genom vissa stadier, men alltid vetat att jag löser precis allt. Är det något jag klarar så är det att ta hand om mig själv.

Den är borta. Och jag är fast i detta hjul och springer och springer till ingen nytta. Jag behöver hitta ett sätt ut, men jag ser det inte. Så jag blir gnällig. Och sätter mig själv nästan i en offersituation. Och jag hatar att  vara offer. Det är inte synd om mig för att jag sitter med hela handen upp i röven och inte kan lista ut hur man drar ut den.

Jag har låst fast mig själv med handklovar och tappat bort nyckeln, och nu tycker jag synd om mig själv. Men det är ju mitt fel från början.

TÄNK LINE. HITTA LINE! måste hitta Line. Den Line som jag tycker om, den Line som inte lägger sig ner och ger upp. Den Line som har glöd, utstrålning och inte ursäktar sig för att hon råkar finnas till på jorden.

Ge mig tillbaka henne. Jag tycker inte om vad jag har blivit och jag måste hitta tillbaka. Jag känner ju att jag finns någonstans, jag bara inte vet hur eller var jag ska leta.

Jag kan inte med säkerhet säga att det löser sig, för jag vet inte. Jag har inte kontakterna här som hemma, och jag har inte känt eller visat viljan på länge nu.

Men jag vet det här. Nu är det bra.

Jag kan inte längre vara den stillasittande åskådaren som ser på medans mindre "svagare" människor blir hackade på. Jag kan inte. Det är stopp nu.

Jag hatar att skriva med ord så man kan ana vad jag pratar om men inte kunna säga exakt. Jag vet ju inte hur regler och lagar och bajs och skit fungerar. Så jag kär såhär. Men jag tror att ni förstår vad jag pratar om.

Jag får se det som en clean plate, em fresh start om man så vill. Men ändringar blir det, och det snart!

Om man verkligen inte samycker med sättet som saker styrs på men är i en lägre position, och riskerar ganska mycket genom att säga ifrån. vad gör man? Hur mycket är det värt.

Jag tappar min självrespekt för att jag inte håller med om hur det styrs och människor behandlas.

Men jag är ju kvar, så det blir som jag är den där ungen som tittar på när en annan blir mobbad, men inte säger något. Det var aldrig jag. Det är inte jag att stå och titta på. Jag brukar inte stå och titta på medans saker jag tycker är fel händer. Och iom att jag för tillfället står där, och säger inte mycket, så tappar jag fan respekten för mig själv. Men jag måste ju har en inkomst? jag måste ju tjäna pengar så jag inte ställer till det igen och blir apblack. Jag vill inte.

Jag blir helt paj av att känna mig så himla maktlös.. och har lyckats stänga in mig i en låda där jag har låtit dom ta min stolthet och självkänsla så jag på fullaste allvar tror att jag aldrig kommer göra något annat i hela mitt liv, detta är allt jag duger till.

Så är mitt pris då 15.000 netto varje månad. Är det vad min moral och respekt är värt? Är jag så jävla billig?

Civilkurage.. mm.. det var just det.

Jag vet inte. Jag vet att jag börjar vantrivas med mig själv pga vad som händer, och det fungerar väl ändå inte i längden?

Imorgon blir det till att börja ringa runt! Jag har inte så höga krav på jobb nu. Typ ett. Jag ska kunna vara ledig de kvällar det är träning. Men det är allt. Jag vill faktiskt spela igen! De senaste träningarna jag har varit på har varit jobbiga, men så himla roliga! Jag längtar till se cuper som e på gång! Nu börjar det!

Har idag introducerat Ida och Evelina (Oskars syster och hennes kompis som tagit över våran gamla lght) till krönsj! Sjukt kul träning idag alltså! Va skapligt trött bara, söndagar har inte varit dagen för träning innan..

Som ni märker har jag inget djupt eller genomtänkt att dela med mig av. Lite tomt i huvudet. Nä nu ljög jag. Men det som pågår just nu är inte vad jag kan sätta ord på än.. men det kommer.. kanske..

Kan säga dock att jag mår väldigt bra, i enkelheten av att sitta hemma framför tvn, Oskar lagar lite mat, i det nya hemmet. Känner ro här på ett annat sätt. Och det är skönt!